everydaycharlotte

Emilian fick (inte helt oväntat) flest klappar på julafton. Han fick. Snowracer. Matta till sitt rum. Bilar. Bilgarage. Radiostyrd bil. Massa kläder. En egen skruvdragare. Leksaksmat till sitt kök. Skålar och tallrikar till sin servis. Böcker. Pussel. Koppar man sätter i varandra. Och säkert en hel massa mer. Han hade minsann varit snäll tyckte tomten.

Här kommer bildkavalkad på snowraceröppningen.

   

 

  

Tänkte bjuda på en fin julaftonsbild på mig. Tyvärr fanns ingen sådan att finna. Därför får ni hålla till godo med dessa två. Random.


Emilian hälsar på en stor tomte. Något skeptisk håller han sig tätt intill sin mamman.


Han är inte riktigt säker på om den där tomten är snäll eller bara hemsk. Här har han flyttat sig på behörigt avstånd. Vad jag gör är oklart. Men jag har blankt hår. Yes!

Hos den lilles mormor och morfar. Där vi tillbringade julen. Ser det ut såhär mest överallt. Tomtar i massor. Just dessa under granen var spännande. Inte för mamman som levt med dem forever. Men för den lille. Mamman lyckades dock att krascha rätt in bland alla porslinstomtar, med den radiostyrda Volvon. Whoops! Sorry!

  

Angående min lilla cliffhanger. Visst var det en bil han fick. En stor radiostyrd Volvo. Som direkt gled upp på första plats av alla julklappar. Han älskar sin bil. Pappan är också förtjust i den. Just det radiostyrda momentet. Den lille vill mest köra runt på egen hand. Alternativt sitta ovanpå. Och så skriker han Biiiiil. Hela hela tiden.





Han fick dessutom tjugofem (japp tvåa femma) småbilar och ett bilgarage. Vi har bilar precis överallt. Igår hittade jag en i min säng, en i min mössa och en i duschen. De ska nämligen bäras med överallt. Precis överallt.

Den här lille är sjuk. I två dagar har han haft feber. Upp till 40 grader. Usch. Men han är pigg och far runt som vanligt. Men kokar liksom samtidigt. Vi hoppas på tredagarsfeber. Då ska det vara sista dagen idag. Hoppas.

Än sover han. Och pappan likaså. Riktig sovmorgon minsann. Jag ska jobba. Värsta veckan. Sjukt. Men sedan är även jag lite ledig. Skönt.


Här åker han pulka på juldagen. Något påpälsad. Ser inte jättebekvämt ut nej. Därav den sura minen kanske. 

Jag kan inte riktigt beskriva hur fantastiskt trevlig denna juldagsförmiddag var. Här på Östergatan 47 i Älmhult. Mina absolut bästa bästa var på besök. Dessa tjejer har jag vuxit upp med. Vi har gått igenom och delat allt. Verkligen allt.

Jag är så otroligt glad över att ha dem i mitt liv. Även om vi är lite utspridda och osynkade. Men vi är samma. Samma vänner. Samma Bästa.


Fortsätter på svart/vitt tema. Av okänd anledning. Här bjuder vi på spontan fotouppställning. Varsågoda.

På julaftons morgon får man välja ett valfritt paket under granen. Den lille visste bestämt vilket han skulle öppna.



Och såhär glad blev han när han såg vad det var.


Cliffhanger. På det.

Vi tänkte ta en ljuv och stämningsfull bild på vår son. Framför granen med alla klapparna inunder. Alla ni som har en vild 1½-åring vet att det i princip är omöjligt.


   
Interiören klar. Placering av barn klar. Bara att fota då. Eller?!


Äh det blev såhär. Dan före dopparedan.

Jag fick fnatt häromdagen och fotade lite olika ljus-/julsaker i vårt hem. Bjuder på några här.


Stjärna i köksfönstret. Undertill ser ni en ultrafin lykta som jag har fått av de allra bästa. Love it.


Vår fina förlovnings/adventsljusstake. Julgran. Ljusboll. Samt husets enda levande växt. Röd julstjärna med glitter.


Ljuskoner som är underbara. Samt vår nyinflyttade vita tomtegubbe. Ni ser. Julstämning så det förslår.

About tre sekunder senare far två muggar i golvet. Porslin möter klinker. Japp. Tusen bitar. Mamman försökte låta vuxen och sträng när hon sa "Men Emilian, vad gjorde du". Om han brydde sig? Nopp.

Så den där servisen, den reduceras sakta men säkert. Note to IKEA. Gör inte barnserviser i porslin.




Om det är oklart vad vi gör. Vi bakar pizza. Men den lille var ärligt talat inte till så stor hjälp. Mest stjälp här också faktiskt. But some day.

Just det ja. Jag spontanstyrde upp ett litet julbord igår. Bara sådär. Mäkta imponerad själv. Jansson (typ min första ever). Sill. Köttbullar. Ägg. Skinka. Bröd. Ost. Ja hrm det var väl det. Men visst ser det maffigt ut.

Dock vägrade den lille att äta precis allting. Utom. Kalvsylta. Normalt liksom. Han brås på sin mor. Sa hans far.

 

Vi hade besök i går. Fredrik minsann. Den lille visste genast att det här var en rolig gäst. Han satt som klistrad i  princip hela kvällen. Mamman och pappan var då inte ett dugg intressanta.




Som ni ser. Tema blått. Jag orkar inte ens nämna allt. Men Filt. Kudde. Sockar. Brallor. Skjorta. Cardigan. Till och med TV-reflektionen i fönstret.

Den lille försöker. Försöker alldeles väldigt. Han är himla fin den här lille. Den absolut bästa.

Även om mamman inte var jättehappy när han idag vände sin tallrik med ris upp och ner. Över sitt huvud. Men nu. När han sover och vi ser bilder. Då är han ljuvlig på alla sätt och vis.

Visst var det så. Vi klädde vår lilla julgran. Med vi, menar jag, mest jag. Pappan instruerade från soffläge. Emilian försökte i och för sig att hjälpa till, men mamman var inte nådig om något placerades fel eller hanterades ovarsamt. 

Till slut var vi dock nöjda alla tre. Skyhög mysfaktor. Trots att det fälldes en del arga tårar under aktivitetens gång blev till och med den lille en smula betagen i slutänden.

Kan ni gissa vad vi har gjort idag?



Alla stora bloggar har ju alltid en massa tävlingar. Så här är min. Gissa rätt och du kan vinna. Något fint. Kör!

Såhär såg det ut mest hela dagen igår. Och gör även idag. Suck.


Bild tagen ut från mitt jobb. Som sagt. Behöver jag säga att det inte var någon rusning?

Jag åker buss varenda dag. Till och från jobbet. Och jag har aldrig. Aldrig någonsin i hela mitt liv faktiskt. Missat en buss eller behövt att springa till den. Men så idag. Typ den enda dagen som Ronnie och bilen inte var hemma.

Kom ut från garageuppfarten och ser till min fasa att bussen redan står på min hållplats. Dock stilla, då ett par andra personer kliver på. Först fryser jag till is. Innan jag inser att jag bör springa. Det är bara typ 30-50 meter. Springer/slirar då jag har mina klackstövlar mot bussen. (Tänker konstigt nog inte på att alla på bussen förmodligen sitter och ser mig). Viftar kanske något med ena armen.

Bussen börjar att åka, men då är jag typ framför den. Så han stannar men kan ändå inte släppa på mig då det är en gigantisk snöhög i vägen. Så han får backa en smula. Och sedan öppna för mig. Sen kommer det faktiskt en annan man springandes från andra hållet så bussen väntar lite till. Som tur väl är, var det bara tre personer på bussen så ingen pinsamhetsattack. Men jag var lite skakis hela vägen in.

Här är nog anledningen till att jag var lite sen (men bussen var tidigt också). Försökte ta en bloggbild av mig själv med min nya mössa. Som enligt min man ser ut som en peruk.


Hemsk bild. Men jag bjuder på det.

Den enda bild som togs under gårdagens personalmiddag är följande. Suddig och svart. Men fokusera inte på den utan på menyn. Som var lovley.



Förrätt: Krämig skaldjurssoppa med grissini

Varmrätt: Pepparstekt oxfilé med rostade grönsaker, cognacpepparsås samt råfriterad potatis smaksatt med vitlök

Efterrätt: Chokladfondant toppad med vanlijglass

This is me right now. At work. Har lite break. Ute snöar det som aldrig förr. Helt galet. Plus storm. Behöver jag säga att det inte är en käft på stan. Eller jo förresten det är några krakar som har tagit sig ut. Men de är lätträknade och hastar fort förbi.



Eller jag får ta tillbaka. Nu har det visst varit lite rusning. Och en del julklappar. Jaja. Men. Det är snöstorm. Örk. Fast. Ikväll ska vi ha personalfest. Det vill säga vi ska gå på restaurang och äta trerätters. I stället för julbord. Mums. På ett sätt bra att jag lyckades glömma min matlåda hemma idag då. Kommer att vara ordenligt hungrig i afton. Har redan spanat in menyn. Oväntat.

Vår unge är lite märklig. Han äter alltid upp alla grönsakerna på tallriken innan han ens tittar åt övrig mat. Och frukt är det absolut bästa han vet. Här väntar han på dagens clementine-dos.


"Kom igen farsan. Skala lite snabbare. Är det VM i sölig skalning eller?"


"En klyfta i munnen. Ge mig mera. Fort"


"Sådärja. Fyra klyftor instoppade. Nu är jag nöjd. Eller? Är det en till du skalar?"


"Tugg tugg tugg. Måste hinna tugga ur. Vill ha mera!!"

Det är en lisa (?) för själen att få lite egentid. Att få ta hand om sig själv. Få sova ut, utan att bli väckt. Få umgås med sin man på tu man hand. Men visst är han saknad. Den lille, vilde. Här gör han lite som han vill. Med mammans temugg.

   

Just nu har jag och min man kvalitetstid. Vi sitter i sängen med varsin dator på magen.

Lätt det bästa idag. På vårt Kvantum Norremark. Där bjöds det först på glögg och pepparkaka. Sedan julbord. Jag skojar inte. Perfekt när man, trött och hungrig, kommer direkt från jobbet. Så får man Jansson, köttbullar, sill, julskinka. Underbart.

Dessutom hade de ett trevligt liveband i bakgrunden. Fy fan så nice. Speciellt då vi för en gång skull var bara vi. Utan den lille. Som promt hade krävt julbord han också. Och han är inte alltid den smidigaste vid matsituationer om man säger så. Men nu. Funkar kanon med lite rödkålsburkar som bord.



       

Great att jag blev mätt tänkte jag. Då handlar jag inte så mycket konstigt. Men jaha över tusen spänn i kassan i alla fall. Förstår inte hur vi lyckas. Varje gång.

Kanske att jag är lite partisk. Men. Är han inte typ den sötaste som finns? Och nu är han extra söt. För nu bor han hos mormor och morfar en stund.

Föräldrarna får vila upp sig. Och krya på sig. Vi är nämligen sjuka. Så den lille fick dra på vacation alone.




Ibland vill man bara ta tag i de där runda små kinderna och liksom bita lite. Bara lite. Och bara ibland.

För att ytterligare bre på min image som förortsmorsa. I söndags. Den 3:e advent. Slog jag på stort och knåpade ihop, inte mindre än två sorters, julgodis.

Som ingen ens har smakat då vi inte är överförtjusta i julgodis här hemma. Men har ni vägarna förbi, kom gärna in och smaka.

  

Recept. Tänd tre ljus för att få lite stämning. Tag fram det onyttigaste du hittar i kylskåpet. Koka lite.



Tag sedan en suddig bild på dina skapelser. Mozartkulor och Bounty´s blev det. Finfint.

Ibland ser det ut såhär. Då vill man dö en smula. Det gjorde jag inte. Jag hyste ner allting i diskhon. Gick och la mig. Och vips när jag vaknade. Stod allting förvisso kvar.

Men eftersom jag tog morgonpasset med frukost till den lille. Kunde jag legitimt gå och lägga mig igen. Vilket gjorde att min man blev den som drog disklotten.



För övrigt så är jag sjuk idag. Hängig och allmänt risig. Alltså, OM någon vill hyra/låna en 1½-åring som är mer vild än tam. Så går det utmärkt.

Hej. Jag heter Emilian. Och i natt höll jag mina föräldrar vakna mellan 03.30 och 05.00. Roligt av mig va? De var dock inte så glada. Först fick jag ligga i deras säng. Men då tyckte de att jag for runt som ett skållat troll och sparkades. Jag förstår inte. Jag övade ju bara lite riverdance. Och sjöng samtidigt. Det kan väl inte vara så farligt. Jag tyckte att det var roligt.

Sedan blev jag inburen i min säng igen. Det gillade jag inte. Men jag skrek inte. Inte så mycket i alla fall. Bara lite sådär lagom. Lite får de väl tåla. Jag brukar ju vara snäll. Sover alltid i min säng. Skriker aldrig när det är läggdags (nästan). Vaknar max en gång per natt och kräver att de ger mig nappen. Så det där i natt. Det var bara lite skoj. Sorry mamma och pappa. Det kommer aldrig att upprepas. Lååvar!

I ett försök att ligga steget före julhandeln begav familjen sig till stor leksaksaffär i veckan. Den lille visste direkt vad han helst av allt önskade sig.

Men då föräldrarna kände att just denna mini-jeep var lite to much att köra runt med inne i huset. (Vargavintern som råder utomhus bjuder inte heller upp till jeepkörning). Fick den lille hoppas på att tomten är av annan åsikt. Och har en sisådär fem/sex/sjutusen över.



Som tur väl är, är den lille snabbt ombytlig av sig och lyckades relativt lätt avledas. Dock var det ett mindre mission impossible att få med honom ut ur butiken.



Han blir nog nöjd ändå, den lille. Med tanke på att pappan såg helt överbelamrad ut i kassakön.

No more fancy shopping av lyxsaker till sig själv. Nu är det Snowracer och bilbana som vi glammar med.

Dagen inleddes med 1½-års kontroll på BVC. Vägas. Mätas. So far so good. Mäta huvudet gick sådär. Lyssna på hjärta och lungor var inte jättepopulärt.

Men minst uppskattat var sprutan. I armen. Buuhuu sa den lille. Inte ens ett roligt plåster piggade upp.



Här vägs han. Tyvärr kan vi inte redovisa vikt eller längd. Då det förvirrade föräldraparet glömt vaccinationskortet hemma/förlagt det någon annanstans.



Plåsterbevis kan vi stoltsera med i alla fall. Samt profilbild.

Roligast just nu. Plocka i och ur bestick i diskamaskinen. Den lille roar sig i timmar (eller i alla fall i långa stunder). Helt knäpptyst.

Hoppas detta intresse för disk håller i sig. Övrig familj är nämligen inte jätteintresserad av just disk.





Just det ja. Bilarna måste ju vara med. Hela tiden. Jämt. Han är biltokig den lille. Hans första ord, förutom mamma och pappa. BIIIIIIL.

Förskola har besökts. Studiebesökts. Vi kikade in på alla avdelningar. Från 1år till 5år. Det var livat. Två insikter.

Insikt nummer ett. Det kommer förmodligen inte att bli svårt att lämna den lille. Men att hämta honom. Han vrålade av ilska då han var tvungen att lämna ifrån sig alla leksaker han hade hittat. Bara bilar. Han ville inte slita sig från de andra barnen. Vi fick nästan kriga ut honom till bilen. Pust.

Insikt nummer två. Gud vilket jobb att arbeta med barn. Herregud alltså. Vilken volym. Vilket kaos. Vilket spring. Vilket arbete. Vilket engagemang. Vilket tålamod. Pust. Kände mig helt matt. Detta efter cirka fem minuter på 3-årsavdelningen. Full av beundran.

Inskolning 10 januari.

Pappan sover. Men mamman och den lille har varit vakna i över en timme. Vilket ändå är typ sovmorgon. Vi vill i alla fall önska alla en supermysig andra advent.

Vi ska göra julgodis och ha grannar över på fika och glögg. Men vi startar med lite julkalender.

Mamman och pappan är totalt uppe i det blå och missade att den lille i torsdags faktiskt fyllde 1½ år. Grattis vår skatt. Vår stora kille.

Även om han har käkat en skål gröt. En macka med medvurst. En banan. Ett ägg. Så är han sugen på mer. Här är det pepparkakor som hägrar. Och så nära, men ändå så långt borta. Den lille in action.

 Spanar in brödfatet, som denna morgon innehöll både pepparkakor och lussekatter.

 Tar sig upp på närmsta stol.

 Yes. En kaka. Den lille är snabb som en kobra.

 But no. Pappa såg. Kakan får läggas tillbaka. Åh så nära.

 Jaha får gå på ljuset i stället. I ren protest.

 Men vad nu. Flyttades stolen bakåt. Orättvist!

Här ser ni ett praktexempel på en sulapa. En liten som först äter upp allt pålägg. (Tror det var den betydelsen, får kolla upp med Sune A). Sedan slickar i sig smöret så gott det går. Och därefter, om han orkar knaprar lite på själva brödet.



Det spelar ingen roll om det är en hel smörgås, en halv eller en delad i småbitar. Han bara ska ha medvursten först. 

 
Råd, tips och förslag på åtgärd mottages gärna.

Han kan tyckas söt. Gullig. Charmig. Snäll. Men låt er inte luras av hans oskyldiga uppsyn. Han är allt annat än oskyldig. Igår vaknade han tidigt. För tidigt. Mamman och pappan låg kvar medans den lille gick på upptåg. Med rackartyg i sikte.

Då mamman sent omside klev upp, upptäcktes det att varenda våtservett i hela paketet var urplockad. Vilket kan vara överkomligt då de går att stoppa tillbaka. Vad som inte var överkomligt var att den lille dessutom hade lagt alla, en och en, i toalettstolen. Det var bara att fiska upp dem och slänga. Precis sådant man är sugen på klockan sju på morgonen.



Här är han. Oskyldigheten himself. Man ser att han redan här, knappt ett halvår, har onda upptåg i sikte. Det är ju typiskt att just vi skulle få en sådan busunge.

Inte nog med våtservetter-i-toalettincidenten. Han lyckades dessutom ha sönder en del av vår kristallkrona. På samma morgon.

Det finns nog ingen som blir så nöjd över sina egna insatser, som jag. Vänner, mannen och mina anställda har påpekat detta vid ett flertal tillfällen. Men hey, är ingen annan nöjd med mig, så kan jag i alla fall vara det själv. Idag. Sjukt jävla grymt nöjd med min insats på jobbet. Bara sådär. Fy fan vad bra. Kan ha att göra med min första kund, som på en kvart fick med sig varor för 11 000:-. Mycket tack vare mig. Det sätter liksom standarden och övrig försäljning bara flyter på. Utan ansträngning. 

Dock - nu är det dags att sluta svära. Blev ett extrahögt faaan idag när jag ramlade omkull i hallen, (balanssinne lika med not) då jag skulle ta på stövlarna. Då kom det ett litet faaan från vår lille. Så nu. No more swear words.

Good Luck Mamman (och Pappan).

I och med kylan fick jag upp ögonen för vår enda (snygga) dunjacka på jobbet. Provade den och vips hade jag önskat mig den i julklapp, och han fick följa med hem idag.

Eller han fick följa med mig ut på promenad. Med Cissi och Malte. Dock borde jag tagit på mig något mer än vanliga stumpbyxor på benen, då vi var ute i nästan en timme och det var -14,6 på termometern. Men jag frös inte på överkroppen i alla fall.



Så här ser den typ ut på mig. Och här kan ni se den på en riktig modell. Collection. Winter 2010. Nedan är även två bilder från kollektionsvisningen som var i våras. Då också visad på en riktig modell. Underbar jacka som jag rekomenderar starkt.  

 

När jag i morse kom till jobbet var där så kallt, att jag nästan började gråta (vuxet) och verkligen övervägde att stänga och gå hem. Men att gå ut igen i minus femton grader var inte direkt lockande. Så. Ringde vaktmästaren som kom sättandes och förfasades över hur kallt vi hade det. Ett element var nämligen ur funktion, och han förstod då rakt inte hur vi stod ut i kylan/ens överlevde. Precis.

Han bidrog sedan med två underbara värmeelement/fläktar. Nu har vi det så varmt så varmt. Dessutom dök en rörmokare upp och fixade elementet. Great. Här nedan är han (inte vaktmästaren). Han som fått flytta in i butiken. Inte den vackraste, men helt klart den mest uppskattade. Mr Element.



Alltså jag fattar att detta inte var superintressant. Men det var en stor händelse i mitt liv idag. Och japp, jag vet. Det händer inte jättemycket i mitt liv nej. Man får gripa efter halmstrån.