Fruktansvärd natt. Jag och Ronnie har spytt i omgångar. Sedan ömsom frusit ömsom svettats. Mitt i den misären bestämmer sig lillemans mage att göra uppror. Han bajsar ner hela sig och allt i sin säng.

Två redan kräkbenägna står med bajskletiga lakan, täcken och en väldigt arg liten bebis. Hade vi inte mått så dåligt kanske vi skulle ha skrattat åt den absurda situationen. Nu kan det väl inte blir värre liksom.

Som tur väl var somnade liten om med det samma. Dock var han pigg redan sju i morse. Jag var allt annat än pigg. Nu känns det lite bättre. Mannen (som sover på ovanvåningen - lyckost) har inte visat sig än. Kanske har han tuppat av. Bästa att gå upp och reka.

Annars bjuder nyårsafton på sol, iskyla och klarblå himmel.

Emilian vet minsann hur man för sig på restaurang. Att han sedan lyckades bajsa ner hela sig är en annan historia. Trevligt (fram tills dess) var det i alla fall.

Det började med att svärmor anlände dagen före julafton med kraftigt illamående. Lite magsjuk i julklapp. Lilleman hade en spydag i förgår, han är som tur väl är på bättringsvägen även om den lilla magen är orolig. Så idag som ett satans jävla brev på posten. Mannen ligger däckad på ovanvåningen. Happy fucking new year.

Och vi som ska på festligheter i morgon. Vi har till och med införskaffat oss varsin nyårsoutfit. Snyggskjorta + jumper till mannen och en liten partyblåsa i svart, guld och silver till mig. Allt som sig bör. Men nu vetefan. Trist.

Jag sitter här i min ensamhet. Ingen tv heller. Trots att vi köpte en box igår. Tur att vi i förebyggande syfte hyrde tre nya filmer när vi lämnade tillbaka de gamla.   

Lite Linus Wahlgren action på det det här så ska jag nog reda mig.

Emilian fick något som heter Walkning Wings i julklapp. En sorts sele som man sätter på bebisen då den lär sig att gå. Så man själv slipper gå med krökt rygg typ. Saken är bara den att vår skatt har fått för sig att man ska hoppa fram i den där. Dongk dongk liksom. Omöjligt att ta en normal bild.

Här skuttar han fram som bäst. Mycket rolig mojäng, för alla inblandade.

Om ni undrar vad vi gör. Vi hänger mest här framför.

Och lyssnar på, tystnaden. Satan vad skönt det är med tystnad. Ja, jag börjar bli medelålders. Hittade till och med ett vitt hårstrå i luggen i morse. Fan.

Idag var vi sist kvar på Media Markt. Vi var precis sådana där som jag själv hatar. Sådana som sladdar in tio minuter innan stängning och ska ha massa hjälp och förklaringar om olika produkter. Gud hjälpe mig vad jag irriterar mig på sådana människor.

Jag sa det till försäljningstjejen. Hon försäkrade att det då rakt inte gjorde någonting. Precis sådär glatt och trevligt som jag själv brukar göra. Falsk som man är.

Att flyttstäda kvalar lätt in på topp 3 över de tråkigaste sakerna som finns att göra. Om man dessutom lyckas tappa bort en av de tre nycklar vi i 2½ år klarat av att hålla reda på. Då blir det ännu tråkigare.

Fast vilka är egentligen de topp 3 tråkigaste sakerna som finns?

Hur fan kan det vara kö till soptippen? Det är ju inget ställe man jättegärna vill in på. Men tydligen så. Jag har idag suttit i den kön. Undrens tid är ännu ej förbi.

Barndomsvän Erica var på besök på juldagen. Väldigt trevligt. Minnen avhandlades. Det lektes med bebis. Det fikades och det spelades Buzz. Som jag vann. OBS - mycket viktigt.


Lilleman var på strålande humör.


Fina foton snodda från fröken Hermansson. Som ni hittar här.


Nyfiken i en strut.

Nämn något som gjorde dig glad igår: Att min fina kille hyrde en romatiskt komedi speciellt åt mig utan att jag bett honom.
Vad gjorde du kl 08 imorse: Sov.
Vad gjorde du för 15 min sedan: Läste en massa värdelöst skit på nätet.
Det sista du sa högt: "Det finns mjuk pepparkaka under brödet om ni vill ha"
Det senaste någon sa till dig: "Ska det vara mosaik ända upp till taket?"
Vad har du druckit idag: Te.
Vad var det senaste du åt: Tunnbrödrulle med julskinka och senap.
Vad var det senaste du köpte: Mat för 1600:- på Kvantum Norremark.
Vad är det för färg på din ytterdörr: Brun (såklart - som allt annat här).
Vad är det för väder hos dig nu: Snö, slask och helvete.
Godaste glassmaken: Choklad.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Ja.
Sover du tungt: Ja.
Drömmer du mardrömmar: Ja.
Trivs du med ditt jobb: Ja, till och från men mest ja.
Favoritklädsel: Svart, strumpbyxor, kort, tight.
Favoritlåt just nu: Julmusik.
Vad ser du om du tittar till höger: En soffa, Ronnies syster och Emilians kusin Aline.
Vad gör dig glad just nu: Ledighet och familj.
Vad ska du göra härnäst: Fika sen blir det nog mata Emilian följt av stan eller Leos Lekland.
Höger eller vänsterhänt: Högerhänt.
Humör just nu: Skönt soft.
Favoritgodis: Saltlakrits. och choklad.
Kläder just nu: Mörkblå mjukisbrallor, vitt linne, turkos munkjacka med paljetter.
Sommarplaner: Ledighet med familjen.
Hur många kuddar sover du med: En, två eller tre.
Spelar du något instrument: Nej.
Morgon eller nattmänniska: Morgonmänniska.
Vad är viktigast för dig: Min familj. Att vi mår bra och är lyckliga tillsammans.
Är du kittlig: Ja.
Snarkar du: Tydligen alldeles väldigt mycket ja.
Stjärntecken: Kräfta.
Äckligaste insekten: Orm, är det en insekt?
Längtar du mest efter just nu: Att vinna några miljoner på triss.

Have a nice annandag jul everyone.

Det slog mig precis just nu. Idag är det ju juldagen. Förr om åren har juldagen och annandagen inneburit megafest. Ganska ofta på Balders Hage i Häradspäck. Det var tider det.  Galna minnen men ingen längtan.

Tänk att idag har jag inte en tanke på fest. Fest för mig är när lilleman somnat och vi adults kan kolla på film och trycka i oss för mycket julgodis. Fest även är att hitta en hel oöppnad iskall julmust i kylen. Times are changing. Till det bättre. Helt klart.

Lite bilder. På vårt halvfärdiga men ytterst funktionella kök.

'
Spishäll på köksö med frihängande fläkt.



Kyl, frys, ugn, micro. + Bänkskivan from hell.


Och så allt på en gång. Mer kreativ än såhär orkar jag inte vara. Nu blir det fortsatt päsande med en hel massa julskinka i magen.

Det är lite märkligt. Då vi för första gången firar jul här. I vårt hus. Inga traditioner finns. Vi skapar våra egna. Inget förutbestämt om olika klockslag då vi ska göra än det ena än det andra. Ganska skönt. Känns spontant.

Emilian bebis kör på sina vanliga rutiner jul eller ej. Trevligt är att han har börjat sova hela nätterna i sin egen säng. Vaknar runt halv nio pigg och glad. Ligger och jollrar och kikar upp på sina föräldrar. Känns enormt stort.

Släkten på besök. Fullt liv. Emilian och kusiner håller låda. Bus hela tiden. Mycket att stå i trots de lediga dagarna. Vi fixar och trixar en hel del. Saker att göra hela tiden. Känns dock rogivande.

Från oss alla till er alla. En riktigt god jul. Vi har ingen TV så vi kör citat vi kommer ihåg från Kalle.


Emilian fick en Hokus-Pokus av tomten på julaftons morgon. Mycket intressant.


Julgran har vi också fått till. Riktigt trevligt.

Nu - mer firande, lek, bus och mys.

Vårt kök fungerar, nästan. Vi har golv, nästan. Vi klarar oss. Allt blir så snyggt. Värsta lyxen att få bo i det fina efter flera dagars spartanskt levene.

Nu har släkt och familj anlänt. Huset är fullt och fler ska vi bli. Härligt.

Jag känner dessutom att jag såhär dan för dan måste dela med mig av ett mycket bra tips:

Åk till valfri stormarknad efter klockan åtta dan före julafton. Inte en själ. Inga köer. Ingen trängsel. Ingen Panik. Bebisen sover snällt i sin vagn. Ingen stress. Allt är perfekt. Hrm ja förutom att senapssillen, laxen, och gravlaxssåsen var slut. Men herregud, det är öppet i morgon också.

Förresten fick ett julkort adresserat till fam Charlotte Håkansson. Det är grejer det. Familjen Bolin dom kan minsann.

Mycket märkligt inlägg. Jag vet. Nu ska det kläs gran. Tjoho.

Min man var uppe halva natten och installerade ugn och micro. Samt städade undan all bråte. Sen kom min käre far och for med bråten till tippen i fyra omgångar. Snart ska de lägga golv. Teamwork.

Jag och Emilian donar med vårt. Slår in lite klappar. Tvättar. Värmer micromat. Myser så gott det går. Tyvärr har jag ett konstant illamående. Usch får inte bli sjuk. Jag är ju aldrig sjuk som ni vet.

Och jag är helt hundra på att bebis nummer två inte ligger i magen. Lite to soon i så fall. Även om magen står ut en smula. OBS -  på grund av den gas som de sprutade in under operationen. Så måste det vara.

Köksfläkten är en historia i sig. För alla inblandades skull låter jag bli att förtälja den. Här är tre bilder som illustrerar i stället.

Köksö utan bänkskiva. Med bänkskiva. Sex personer som mekkar med en fläkt.


Idag har vi fått till en spishäll samt kyl och frys. Det tar sig. När jag skriver vi, då menar jag nog Ronnie. Jag och Emilian tog oss en liten lur. Vaknade och allt var typ på plats.

Flytten. Usch jag blir trött bara jag ser dessa bilder. Och jag som inte lyfte en endaste pinal.


Allt fick ställas i garaget. Hm vi kanske ska bo där?! Snilleblixten Håkansson i farten ja.

Tack alla som hjälpte oss att flytta igår. Så snällt. Och tack till er som hjälpte oss med köksfläkten till halv ett på natten. Det finns en drös bilder från dessa två event. Måste nog sortera/censurera dem lite bara.

Förresten tack till Kent. Som fick med mig på en oguidad tur långt åt helvete ut i den småländska skogen. Beckmörkt, vatten på båda sidor om vägen. Tack Kent. Verkligen 

Nu - up and kicking. Idag får vi nog till ett riktigt kök trots allt. Sen lite golv och tak (i vardagrsummet) på det. Då är vi med i matchen så att säga.

Did I mention att jag love min telia-dongel?! Utan den, ingen kontakt med omvärlden från huset. I förorten.

Eftersom att vi inte har någon tv heller så tackar jag dem som kom på SVT-Play, TV3-play, TV4-Play. Kanal5-play etc. Fy fan vad nice att vara nyopererad ibland. (OBS ibland) Då får man ligga i sängen med laptopen på magen. Lagligt.

Gud. Det tar aldrig slut det här flytteriet. Mamma, jag och Emilian är i lägenheten och packar. Och packar. Och packar. Eller Emilian sover faktiskt, den smitaren. Jag fattar inte hur vi kan ha så här mycket krafs. Ute är det snökaos. On top of liksom. Grr.


Slänger in en bild från i somras. Emilian tre veckor. Ronnie några fler veckor.

Helt wild. Men nu bor vi faktiskt här i huset. Sovrummet är helt klart så här hänger jag och Emilian mest. Köket är på gång. Stora flyttlasset går på söndag.

Vi har fått en del julkort. Adresserade till "Fam Ronnie Ericsson". Eh. Va. Sen när blev jag och Emilian "Fam Ronnie Ericsson"? Jag är ju Charlotte Håkansson. Emilian heter förvisso Ericsson men i alla fall. Gruff.

Innan vi fick bebis var vi minsann Ronnie och Lotta. Men nu, jaha nähä nu nämns man inte ens. Snart får vi väl brev som är adresserade till "Familjen Ericssons övferhufvud".

Kanske kunde köpa det här om vi var gifta. Måste nog ligga på lite om det där med bröllop känner jag nu.

Det känns så mycket bättre idag. Bäst känns det att jag har fina vänner och familj som har hört av sig och skickat tankar. Mycket trevligt. Och mycket snällt. Tack.

Speciellt stort tack till en viss fröken Evaldsson (soon to be Söderlind) som verkligen har bidragit med peppning, stöd och tankar. Du är väldigt fin du S. Du bryr dig verkligen om andra och är en underbar vän. Jag är otroligt glad för att du finns i mitt liv. Puss på dig gumman ♥.

Runda kinder. Vem? Jag? Va!

Nejdå. Det är bara lite vinterpäls som det så fint heter.

Jag är glad i vilket fall. Tjoho!

Lite dregel på tröjan har heller ingen dött av.

Gud vad mycket bra det är på TV om dagarna. Herregud. Hur ska jag hinna med att ta hand om bebisen. Nu ligger jag här och zappar efter tv-tablån. Det är Days of Our Lives, Project Runway, Seventh Heaven, Ellen, Jims Värld, One Three Hill, That 70´s Show, Hells Kitchen, Vänner, Halv åtta hos mig, Bönder som söker fruar, Paradise Hotel, Seinfield.

Ja sen börjar allt om igen. Jag är då en sucker för dålig day time TV.

Totalt meningslöst med endast två tunna skivor ost på varje macka. Nej minst fyra-fem ska det vara. Rejäla. Tjocka. Man ska precis bara ana brödet där inunder. Så det så!

Då är cystan borta. Dock är jag även en äggstock fattigare. Tydligen ska man klara sig med bara en. Känns ändå lite mystiskt måste jag erkänna. Tre hål på magen. Groggy. Lite värktabletter på det här så. Någon vidare flytthjälp är jag nog inte. Ligger här som en strandad valross och ropar på Ronnie om än det ena, än det andra.

Han far mellan mig och Emilian. Som minsann har varit och dykt på sin babysimkurs idag, inte jättepopulärt. Nu sover han helt utmattad. Stackarn.

Och stackars mig. Man får tycka lite synd om sig själv när man har blivit opererad. Det får man faktiskt.

Jo det är ju såhär också. När man genomgått ett akut kjejsarsnitt, som det så fint heter. Då måste man röntgas efteråt för att se huruvida man i framtiden kan föda barn naturligt samt vad som var orsaken till att den lille gynnaren vägrade komma ut.

I alla fall gjorde jag detta för ett tag sedan. Det upptäcktes då att jag i framtiden kommer att få ett planerat kjejsarsnitt vi eventuella syskon till Emilian. Jag vet att det här låter som rena ufosnacket. Men det är bakgrundsfaktan. Hur som helst.

Det upptäcktes också vid den här efterröntgen att jag har en cysta på ena äggstocken. En stor men ofarlig. Den bör tas bort omgående då den kan komma att orsaka smärtor i framtiden. Allt detta har skett under hösten och nu har vi kommit fram till dagen för operation. I morgon 07.30. Planen är att de ska göra en titthålsoperation relativt enkelt och jag får åka hem på eftermiddagen.

Visst känns det otajmat med operation, renovering, flytt och bebis. Men man kan inte alltid tajma allting i sitt liv. På något vänster är jag lugnt och ser "fram emot" att få sövas. Äntligen får jag sova ut liksom. Ska passa på att verkligen vila upp mig på sjukhuset. Så inget ont som inte har något gott med sig. Sömn är jag inte direkt bortskämd med nu för tiden.

Emilian kan numera säga:

gagagagaga
dadadadada
bäbäbäbäbä
mamamama

Förutom de vanliga skrikpratet och gurlet. Vilket ordförråd alltså. Klart imponerande. Det som är en microsmula störigt är att han envisas med att säga detta hela tiden. Och då menar jag hela tiden. Dag som natt. Snart börjar jag också. Likt Kalle Anka som apar efter den där hackspetten på julafton. Fast hellre det än att låta som Anna Anka. Bräk. Bräk. Bröl.

Det här med bloggen är skumt. Ni som läser upplever en del av vår vardag. Ni får en inblick i våra liv. Det känns kanske lite som att ni är nära oss. Det är såklart det som är tanken. Perfekt för er som bor far far away. Baksidan är att ingen hör av sig längre. Ni vet ju redan allt, typ.  

Men vi vet ju inte något om er. Vi vet ju inte vad som sker i era liv. Hm det kanske är vi som ska höra av oss. Eller så får ni alla skaffa bloggar. Bra idé. Som vanligt. Jag vet.  

Det är i alla fall envägskommunikation. Hög nivå. Jag är ovan. Jag föredrar face-to-face-interaktion. Men man tar det man får. Ni får gärna meddela vad som händer och fötter i era liv.

 Sms:a eller ring. Ni kan säga anything.

Det skrivs en hel del i mediasverige om Idolvinnaren Eriks flickvän. Hur hon stod kvar för länge på scenen och bla bla. Herregud.

Jag kan ärligt säga att om min snubbe hade vunnit idol. (Tyvärr älskling men det kommer nog inte att hända). Då hade jag förmodligen kutat upp på scenen, kastat mig på honom, skrikit, gråtit, tagit micken och försökt sjunga finallåten och ja gud vet allt.

Ingen kan beskylla henne för att sno till sig tid rampljuset. Hon har för fan varit anonym under hela hösten. Jag tycker att de var söta. Om än lite pinsamma.

Bilden är snodd från Aftonbladet.se. Alltså inte jag som fotat. Jag var hemma i soffan. Alone.  

Det vetefan om vi ser ljuset. Ibland. Oftast inte. Vi jobbar på. Hela tiden. Det är en galen tid.




Sovrum klart.

Tak - tagit ner furupanel. Spacklat och målat.
Väggar - satt upp gipsskivor spacklat, målat och tapetserat en fondvägg.
Golv - slipat, betsat, slipat igen och lackat.
Lister - nya och målade.
Nya sängar monterade och insatta (missade dock att fota - orutinerat).


Vardagsrum. Det blev den här tapeten bakom kaminen. Resten är vitt. Gipsskivor på alla väggar. Gipsskivor med inbygda spotlights i taket. Nytt mörkbrunt ekgolv ska in. Därför inga helhetsbilder än.


Kök. Ja herregud här har det skett förändring. Nytt tak med spotlights. Gipsskivor på väggar. Golvet har fått värmeslingor och är numera kaklat med vitt blankt klinker. Inte fogat dock. De beiga plattorna(billiga) ska vara under skåp och köksö. Och således inte synas.

Ja här befinner vi oss just nu. Vad gör ni?

Jag tycker att jag hade en jobbig natt. Med en liten filur som var klarvaken mellan 03-05. Filuren ville leka, busa, sjunga, skrika, prata - ja helst allt på samma gång. Måttligt irriterad mamma.

Dock hade pappan det tusen resor värre. Han for vid halv åtta igår kväll för att lägga lite klinker. Kom hem halv nio i morse. Hade jobbat med golvet hela natten. Det är att ha en jobbig natt. Han sover nu.

Charlotte Håkansson och Ronnie Ericsson

Charlotte Håkansson och Ronnie Ericsson, Växjö, fick den 2/6 sonen Emilian.
Vikt: 3 688 g. Längd: 51 cm.
FOTO: BB-BILD, VÄXJÖ

Hihi surfade på den här annonsen nyss. Liten ser för rolig ut. Stackarn. Hade fått hänga med på husvisning i ösregn + ett besvärligt klädombyte för att mamman promt skulle ha den där munkjackan på honom. Jaja vi fastnade i alla fall.

Såhär glad är vår lilleman när han leker med sin rosa kanin.

Weiii!

Mums med öron.

Todilooo.

Nu är det "Idol-Final". Om inte Erik vinner så. Så blir han tvåa. Men jag hejar på Erik. Som Fan. Det blir nog bra. I reklamen zappar jag över till "På Spåret". Det är inte alls bra. Var är Ingvar och Björn? Gruff och bojkott.

Jag gnäller inte alls om att jag får sitta ensam. Jag har det bra här i soffan. Det går absolut ingen nöd på mig. Bebisen sover. Mamman päser efter alldeles för mycket köttfärslimpa. Kanske blir det ett glas vin ändå. Det är ju fredag för sjutton gubbar.

Min händige man är och lägger klinkers i vårt kök. Jag har kommit på att det finns en hel massa fördelar med att ha en händig man. Till exempel om man köper ett hus som ska totalrenoveras. Då är det perfekt. Litet tips så här på kvällskvisten. Jag bjuder på den. Varsågod.  

Den här texten känns osammanhängande. Nej jag har inte nallat på vinet. Än. I morgon ska vi nog flytta en del. Snart bor vi i hus.

Igår kokade jag fudge. Mina första någonsin. Ingen dog. Inget larm utlöstes. Ingen brände sig. Allt blev fruktansvärt lyckat. Som vanligt när jag gör saker. (Obs. Ironi.)

Såhär gick det till.
 
Det kokar. Socker, sirap och grädde.


Tips. I stället för kulprov och mekk. Koka till 120 grader. Klart. + I med lite smör, choklad och honung.

  
Tada! Galet goda choklad- och kolasmakande fudge.

Receptet i sin helhet hittar ni här.

Shit nu börjar det slå mig. Vi ska flytta nästa vecka. Det vill säga att jag inte kommer att bo tre  minuter ifrån stan. Oh My God. Jag är nere på stan i princip varje dag. Antingen vi har ärenden eller inte så brukar jag och Emilian promma genom stan. Glo på folk. Kika i butiker. Sladda in på jobbet och prata lite strunt. Köpa någon onödig men för tillfället oumbärlig pryl. Fika lite. Osv.

Hur ska det blir nu då? Ska jag ta bussen in och flanera? Förmodligen inte. Ska jag ta bilen och mekka med bilbarnstolen samt i och ur med vagnen, fälla ihop och fälla upp? Nja inte så lockande. Vi har haft det bekvämt, onekligen. Nu blir det nya jaktmarker för mig och Emilian. Vi får väl utforska elljuspåret. Se vad det bjuder på. Kottar och crap. My favourite liksom.

Har jag verkligen tänkt igenom det här med förort? Jag. Som är bekvämligheten själv. Har jag flyttnerver? Råångest och panik?

Svar ja!


Hjälp!

För att få till 1 st bra bild krävs att jag tar såhär många. Trots det blev ingen bra idag. Plus att de blev grusiga, sabla webkamera. Eftersom att ingen blev ok kommer här exakt alla som togs vid försöket.



Idag har vi inte gjort mycket nytta. Inledde bra med långpromme + det obligatoriska K-Rautabesöket. Därefter gick det utför. Mysdag med slapp i soffan. Kokning av fudge (bilder kommer imorgon). Utrensning av underkläder. (Satan vad många par trosor jag har. Note to selfe - köp ej fler par.) Och annat icke meningsfullt.

Nu - mer soffhäng. Och fudgeintag.

Det börjar bli en stor kille nu. Idag har vi testat leverpastejmacka och banan. Eller jag har ju testat förut men roffade åt mig några smakbitar i förbifarten.

Det gick sådär för liten men han försökte käka i alla fall. Han har hittills ätit allt vi matat honom med. Det är allt en liten superduperbebis vi har skaffat oss.


HA jag äter minsann allt! Just try me!

Om man gör egna fudge, kola, knäck etc. då bakar man. Alltså man bakar kaka. Inte godis. Hemmagjorda skapelser är inte godis. Utan kaka. De som inte äter godis kan med gott samvete käka hemmagjorda gottisar. Så måste det vara. Det förstår väl alla. Undra om min man förstår mitt tänk här?!

Det här receptet hade inte varit helt fel nu. Rocky Road Fudge.

Ingredienser
600 600 g mörk kvalitetschoklad 70 %
2 påsar dumlekola
2 nävar mini marshmallows
3 dl salta jordnötter
1 dl skalade pistagenötter

Gör såhär
1. Smält chokladen på låg värme i vattenbad (i en skål över kokande vatten).
2. Blanda samtliga ingredienser.
3. Fyll smeten i en plåt, cirka 3 cm tjock och låt stelna i kylskåp.
4. När kakan har stelnat, skär upp den i stänger.


Nice. Very Nice.

Det är inte jättekul när bebisen bestämmer sig för att vara vaken mellan 03.00 och 05.00. Ännu mindre kul när han tycker att sjunga-skrika-prata på sitt språk är en passande aktivitet. Trött? Jag? Är en levande död känns det som.

Snart 6-månaderskontroll för bebis. Plus lite svinisvaccin.

Jag har ju hyrt filmen "Flickan som lekte med elden". Jag har dock inte sett den än. Min man ville också se den. Men han är ju aldrig hemma. Till saken hör att jag inte vågar se den ensam heller. Jag är så jäkla skraj när det blir lite hemskt i filmer. Skräckfilmer är bara att glömma för mig. Jag kunde inte ens se "Arkiv X" på den tiden det begav sig.

Jag sitter alltid med en kudde för ögonen vid minsta lilla antydan på hemskheter. På bio blundar jag helt sonika och tänker på jobbet eller något annat neutralt. Det är inte alls skoj. Jag mår riktigt dåligt om jag sett något hemskt. Drömmer alltid mardrömmar och sover jättedåligt.

Ikväll försökte jag se filmen. Jag laddade mentalt och intalade mig att det var en film. Alltså fejk. Jag såg ungefär 30 sekunder innan jag insåg att, nej det här fixar jag inte alone. Kan min man inte se den med mig får jag nog lämna tillbaka den. Eller finns det någon annan vänlig själ som vill se den med mig? Helst på dagtid. Då det är ljust ute. Jag vet. Superlöjlig.  

Lisbeth Salander skulle skratta ihjäl sig.

Min mormor han minsann stickat en sån här fin slipover till mig. Så det så!Checka in alltså. Hur grym ser inte jag ut. Tjoho allihopa. Nu kör vi.

                             

Det är förvånansvärt få bilistjävlar som stannar då vi står vid ett övergångsställe, jag och Emilian. Jag blir alltid jättearg. Fantiserar om att mobilfota deras registreringskyltar och på något sätt skicka in dem.

Dit man skickar in sådant. Typ till kungen eller vägverket eller så. Jag vill att de ska få böta massor. Helst ska de också hängas ut inför hela Sveriges befolkning som förbrytare. Trafikförbrytare. Undra om detta går att fixa.  Måste kollas upp.

Idag har vi varit och fikat med mammor och bebisar. Det är verkligen mysiga stunder. Varje måndag ses vi hos någon av oss sju som brukar träffas. Ibland kan alla, ibland kan bara en del. Emilian och jag ser verkligen fram emot dessa träffar. Bebbarna interagerar, precis som vi mammor. Vi träffades på en kurs i babymassage. Som för längesedan är slut. Vilken tur att vi fortsatte träffas ändå.

Jag trodde inte att föräldrargrupper och sånt crap skulle intressera mig. Men de här tjejerna är ju precis som jag. Som valiga tjejer som råkat få barn. Visst pratas det om bvc-tanter, blöjor, barnmat och bebiskräk. Men vi avhandlar även helt normala saker som fyllor, sex och Grace liksom.

Ibland är det så otroligt skönt att få ventilera. Idag main subject. Hur sjutton funkar det där med sittvagnen egentligen. Perfekt, fick lite mer klarhet. Bebisen ska spännas fast igenom åkpåsen. Jaha. Där ser man. (Okey pappan sa det igår men jag tyckte att det såg galet ut). 

Diverse huvudbry som nog bara en annan nybliven förälder kan förstå. Inga frågor är för korkade. Tack för det.   

              
Emilian och Greta samsas.       De här tjejbebbarna är Emilians bästa.

Jag ha just ätit micropopcorn. Som gick ut 2008-11-01. Jag lever än. Vi får se vad som händer. Nästa vecka kan jag bara inte vara sjuk.

Den bjuder bland annat på. Läkarbesök och svinvaccinering för lilleman. Mamma/bebisfika. Babysim (eller är det juluppehåll?). Flyttpackning och renovering - no shit. Ska även försöka hinna med lite julklappsshopping och luciafirande. Någon slags julstämning måste snart infinna sig.

Hjärtat började bulta väldigt hårt då jag och Emilian på vår promenad idag mötte en vampyr. Jag sökte desperat med blicken efter lämpliga flyktvägar. Vampyren närmade sig raskt. Vampyren cyklade. Mot oss. Jag trodde på allvar att det var en vampyr. Till han var mitt framör oss. Då såg jag. En långhårig kille med ett äppelskrutt i munnen.

Kan detta isyneseende bero på att jag just sett filmen Twilight? Ja. Men Nej. Jag är inte kär i Robert Pattinsson. Och jag tyckte faktiskt att filmen var ganska kass.


Fast han är helt okey att vila ögonen på. Trots att han är en vampyr.


Filmen var väl lite mysig då. The love story. Men resten av handlingen var kass det måste ni erkänna.

Vårt barn kan lyfta på rumpan och trycka ifrån med benen. Han kommer framåt. Han kryper snart. Det måste vara mycket ovanligt att sexmånadersbebisar redan kan göra detta. Emilian är således väldigt tidig i utvecklingen. Mamman och pappan är galet imponerade i alla fall.


Här syns det tydligt att rumpan är lyft samt att han tar i med benen. Otroligt.


Här illusteras det ytterligare hur tidigt utvecklat detta barn faktiskt är.


Barnet har intagit krypläge och är på väg framåt.


Nu ser man hur barnet har fått nog av mamman och pappans högljudda och påhejande utrop. 

Ikväll bjuder vi på en badglad lilleman.

Mamman blev bortklippt. Inte riktigt lika badglad. Liten har lärt sig att om man slår med händerna i vattnet. Då stänker det. På mamman. På alla andra bebisar och på deras mammor. Ingen som ville bada nära oss nej.

Om ni undrar vad jag pysslar med om dagarna. Svar. Hänger på K-rauta. Vet faktiskt inte hur många gånger vi snittar där per vecka. När personalen börjar heja igenkännande. Då har man definitivt varit där för ofta.

Idag. Lister. Golv, tak och dörr. Har ni någon jävla aning om hur många olika sorters lister det finns. Nej, trodde väl det. Ingen vettig människa bör ha något som helst intresse av lister. Det finns i alla fall miljoner. Alla ser typ likadan ut. Men har olika funktion. Såklart. Herregud.

Sedan går de inte in i bilen utan måste kapas i lämplig längd. Denna längd ska räknas ut. På ett smart sätt. Det får nämligen inte bli för många skarvar per vägg. Jag kände mig som iq fiskmås då det skulle divideras, subtraheras och summeras. Den stackars killen som jobbade där hade det tufft. Han visste inte summan av 7+8, då har man inte alla hästar i stallet om man säger så. Då får man jobb på K-rauta.

Det är stor skillnad på Mr Right och Mr Right Now. Tänk på det ladies.

Jag har ju min Mr Right. Nu har jag honom på personalfest dock. Ganska skönt. Ett fasligt ståhej med en massa Bossare (killar från BossMedia) här på fördrink. Trevligt. Rykande glögg och öl i mängder.

Emilian höll hov. Sedan stupade han i säng som en slagen hjälte. Tyst och tomt för mamman. När ska respektive bjudas med på de där middagarna egentligen?  

Det här är inte okey. Inte när jag ingått ett vad. Som går ut på att jag inte får äta godis. Inte alls. Inte ok. 

 
Bilden är tagen på Hemmakväll. Jag var där igår och skulle hyra filmen "Flickan som lekte med elden". Det var den enda filmen jag kunde tänka mig. Om den inte fanns skulle jag inte hyra någon alls. Jag och Emilian styrde stegen, eller ja han rullade väl, direkt mot nyheterna. Jag scannar snabbt av hyllan. Ser den inte. Vafan. Helvete. Skit liksom.

Men ser en man. En man med sin son som står och dividerar om barnfilmer. Mannen håller i en film. Mycket likt den jag vill ha. Jag känner pulsen slå. Har han tagit den sista? Måste man kanske be personalen att ta fram just den filmen? Måste man ha vip-kort? Lösenord? Jag bara måste ha den. Om jag så ska slå ner honom. Eller hålla hans son gisslan.

Jag: Du den där filmen du har i handen, vart har du fått tag i den? (Med extremt sur och vresig röst).
Mannen: Ser sig förvånat omkring. Menar du den här. Han håller upp den.
Jag: Ehh JA
Mannen: Eh...slår ut med armen. Där kanske.

Precis där vi står sträcker sig en hylla med säkert 200 exemplar av filmen. Hyllan går från golv till tak. Mannen och hans son kollar konstig på mig. Emilian skäms. Jag skyndar därifrån.

Det gäller att alltid ligga steget före sin bebis.

Exempel 1:
Åk på babysim med bebis. Bebis blir helt slut. Mata bebis och stimma med honom. Han blir ännu mer slut. Bjud in en elektriker som för mysigt oväsen. Lägg bebis på ovanvåningen i ett beckmörkt rum.

Slutsats: bebis sover i tre timmar och mamman kan måla hela vardagsrummet.

Exempel 2:
Bada med bebis i badkar. Släng i mängder med badleksaker. Låt bebis leka sig trött. Massera bebis. Ta på gosekläder på honom. Mys bebis sömning. Lägg bebis i vagn.

Slutsats: mamman kan kolla på film. "17 again". Bebis sover till eftertexterna rullar. Nice. 

Det mina vänner. Är att ligga steget före.

I´m off på ett skönhetsevent hos Annalena. Medtag balja till fötterna samt fotfil. Hm. Hoppas att tassarna får sig lite uppiffning nu då. Lockat håret har jag också gjort. Vet ej varför. Emilian tyckte att det blev snyggt. Han är mitt enda smakråd.


Extremt dålig bild på lockar. Jaja. Tjing.

Även ni som inte har barn läs det här. Nu tror jag nog att herr Schulman överdriver en smula. Dock ligger det säkerligen någon sanning i beteendet och tankesättet. För många nyblivna föräldrar. Även om jag aldrig skulle tänka så. Såklart inte. Min bebis är ju den bästa ändå.

Idag fyller vår son sex månader. Ett helt halvår. Tiden går. Det sägs att smärtan och minnet av det hemska vid förlossningen försvinner. My ass not.

Några dagar efter Emilians födelse skrev min fina man såhär.

"Hej alla,

Nu har vi äntligen kommit hem från BB alla tre. Allt känns jättebra nu
men Lotta har haft det ganska jobbigt de senaste dagarna som sett ut
ungefär som följer:

Ca ett dygn med många o täta förvärkar vilka tillslut ledde till total
utmattning och hemskickning från förlossningen med nåt lugnande som
gjorde att verkarna upphörde.

Välbehövlig vila hemma fr lunch till kl 04:00 på morgonen då det var
dags att åka in igen. Nu flyter allting på rätt bra även om Lotta har
det jobbigt och spyr upp allt hon äter lr dricker. Drop och
smärtstillande fixas och detta lättar upp stämningen en smula. Lottar
jobbar dock på suveränt några timmar och vår bestämda barnmorska, av
den äldre generationen, är mkt nöjd och beordrar in ryggbedövning. Nu
kommer även lustgasen fram och allt ser mkt ljusare ut. Även jag
passar på att dra i mig medans tider är.

Lotta jobbar på i olika ställningar och gör allt för att få ner den
lille gynnaren men han har tydligen ärvt både sin fars och sin mors
envishet och vägrar att ställa in sig i ledet. När klockan har blivit
ungefär sju-åtta på kvällen kommer en läkare o kollar läget och vi får
reda på att det i stort sett inte öppnat sig någonting mer och han
råder kejsarsnitt. Dels pga av att huvudet ligger lite fel men oxå för
att Lotta börjar bli väldigt trött. Det är inget akut och bebisen mår
bra hela tiden.

Nu börjar det bli riktigt jobbigt för Lotta och hon börjar bli arg på
allt folk som trycker, petar, sätter slangar runt halsen på henne och
ger henne stora sprutor. Till slut ligger hon iaf i en iskall
operationssal och skakar och förlossningmetod nr två kan börja. Allt
går som planerat och kl 21:48 så kommer vår lille son till världen
Jag får se honom först och går därefter in till Lotta, stolt med en tår i ögat,
och berättar att vi fått en liten kis.

Efter några timmar kan vi utmattade fira med lite champagne (billigt
skit) och några mackor på rummet.

Ska inte blir långrandig, dels för att ni inte ska bli uttråkade och
dels för att vissa knappt är läskunniga (läs Niklas) men det har iaf
varit en upplevelse som vi aldrig kommer att glömma och om man får tro
Lotta, aldrig uppleva igen;)

Vänliga hälsningar
Stolta farsan Ronnie

PS. Lotta får berätta om de hemska delarna :)"

Jag upplevede det hela en aningens annorlunda. Lite mer långdraget. Mycket mer smärta. Men samma luckorus. Samma otroliga känsla. Samma underverk. Vårt lilla underverk. Vår fina lillkille. 6 månader nu.

Idag har jag; lackat ett golv. Målat ett vardagsrum. Köpt en hel massa färg. Varit på K-Rauta och köpt fläktrör med diverse tillbehör, bland annat bågfil och blad. Helt själv. Ni läste rätt.

Jag har gjort allt detta idag. Lilleman har hjälpt till litegrann genom att vara en god passagerare. Och en extremt tålmodlig bebis. Han är snäll den där lilleman. Sover och roar sig själv när det behövs.


Det här golvet (som man tyvärr inte ser så mycket utav) har jag lackat. Det är i och för sig min mamma som slipat och betsat golvet samt målat och tapetserat alla väggar. Men i alla fall.


Här har jag målat. Helt själv.


Och här har jag målat. Det finns två väggar till men jag tror att ni fattar.


Sådana här rör har jag handlat. + Tillbehör, inte att förglömma. Detta är ett tak.


Till slut såg vi ut så här. Jag och lilleman. En blek och en förvånad. Välj själv. Jag har färg i håret ser jag nu.

Rätt nöjd med min dag. Nu. God fucking natt.

Jag lever. Idag har jag minsann fått veta att jag lever. Jag har gjort skäl för mitt liv. Jag har har levt om man säger så.

Återkommer. Måste bara trycka i mig en grillad kylling, eller två.