everydaycharlotte

Nej men ösregn på Valborg. Så originellt. Verkligen. Otaliga är de Valborgsmässoaftnar (?) som jag stått ute i regn. Huttrandes. Genomblöt. Med en avslagen cider i handen.  Mascaran under ögoen. Och gyttja upp till knäskålarna. Eller det sista vetefan förresten.

Varför skulle det alltid vara utomhusaktivitet denna afton? Brännboll. Grillning. Femkamp. Stafett. Och när man väl tagit sig igenom dessa aktiviteter. Då väntade en mastodontlång kö (också den i ösregn såklart) till det uteställe man skulle dansa loss på. Allt detta spektakel följt av en rejäl förkylning och en baksmälla on top of.

Skönt att jag har vuxit upp. Är numera en vuxen. Stannar alltså inne med mitt barn, min man och lyxar med fläskfilé.


Emilian, Malte och Greta. Just innan himlen öppnade sig.

Är det en hund? Eller en knubbig bebis? Hard to tell - I know.


Men en sak är säkert. Den här filuren kan jag gosa med precis hur mycket som helst.


Stor mage? Nähä!...och då menar jag inte på pappan.

Under trappan. Lite otippat. Ett skrivbord. Varför inte. Nu behövs bara lite tavlor, lister och annat mög för att det ska se riktigt hemtrevligt ut. Helt ärligt så tycker jag att trappan blev ganska grym. Inte alls oväntat då jag varit extremt inblandad och delaktig av renoveringen här.

Jaha då kan jag mobilblogga nu också. Det är inte klokt så himla high tech jag är. Varför jag inte gör det? Allt blev ju snett. Bilden på fel håll. Ingen marginaljustering. Och rubriken försvann. Så jag kanske inte gör det. Men jag kan. Det är vad som är viktigt.

Bjuder på den här bilden. Mest för att jag inte orkar ladda upp några andra ikväll.



Den är tagen för flera månader sedan. So what.

Den här lilla stolen har gått i arv. Min far fick den av sin farbror. Jag har haft den. Nu har min son den. Dock anser han att det är en märklig möbel.

Som ni ser finns det lite olika stilar.

  
Förvånad och "vad är det här jag blivit placerad på". 

   
Men "give me a break".

  
Jaha "det här var ju festligt - NOT".

Anledningen till att det finns många bilder - han vet inte hur han ska komma ner. Till sist kastade han sig handlöst rakt fram. Då fick det liksom räcka med stolsittande för idag.

Sötaste ever. Mitt hjärta han vet hur det ska vara. Mammas telefon tätt tryckt emot örat.

"Hello."



Ibland blir det lite fel. Upp och ner, bakvänt och snett. Men vad gör väl det.



Riktig skön soffpose. Undrar vem han snicksnackar med? För snacka det kan han!



Så himla häftigt. Den lille han ser allt. Härmar allt. Och kan det mesta. Precis lika bra som vi. Ibland till och med bättre såklart.

Emilian kör runt med sin blå leksaksbil. Runt runt. Brummar gör han också. Är det för att han är kille tro? Jag har nämligen noll minne av att jag själv någonsin har kört runt med plastbilar. Än mindre brummat. Och jag är ju tjej. Borde vi inhandla en docka snarast för att jämna ut lekstunderna, genusmässigt?

Men herregud hur gör man när man uppfostrara ett barn? Jag kan inget om barn. Vad i helvete har jag gett mig in på. Jag måste googla det här nu!

         

Frånvaron denna helg beror på renovering. Of course. Idag har åtskilliga timmar slängts på den högen. Bland annat har vi trixat och trilskats med mattan i trappan.

Här - gammal äcklig brun (såklart såklart) heltäckningsmatta som vi sparade då vi rev ut allt. Sedan har vi ju slipat och målat trappan as you know.



Vi skar den nya fräscha mattan efter dessa bitar. Enkelt? Skulle man kunna tro. Men icke. Så i efterhand har jag suttit och finklippt till bitarna till varje steg. 14 steg = 14 fucking bitar att finklippa.

Resultat på det. Två köttsår på fingrarna av allt klippande. Plus megavärk i rygg och extremt uttråkad bebbe.



Och voila. Eller nja. Här är mattbitarna inte limmade och färdigklippta. Men ni fattar. Tänk att det var en mörkgrön trappa med brun heltäckningsmatta när vi flyttade in. Och mintgröna knottriga tapeter. Hua!

Det får väl vara någon måtta på hur djurvänliga vi ska vara. Upptäckte det här idag. På vår husgavel. What. Jag trodde birds bodde i skogen. I träd. Eller nåt.

Emilian och jag promenerade in the woods. Allt gick bra. Till det kom ett vägskäl. Där ingenting stämde. Enligt mig. Vad göra? (Emilian till föga hjälp som ni ser nerdan.) Jo. Ringa mannen såklart. Som för övrigt satt på dass. Där pappret var slut (annan historia).

"Hej, jag är här i skogen men vet inte riktigt vart jag är, eller åt vilket håll jag ska - hjälp"
.
Ja ibland är man kanske inte så jättesmart. Mannen försökte luska ut var vi befann oss, men utan större framgång, då min beskrivning var ganska bristfällig.

"Ja, det är en massa träd här. Grått grus på marken och ganska plan väg".

Men allt gick bra till slut. Jag sitter ju här don´t I.

Don´t ask. Men det här är ny favoritsysselsättning. Kasta sig över. Vända och kasta sig tillbaka. Normalt? Jasså inte. Nä vi trodde inte det heller.

     

Sorry för extremt dåliga bilder. Men man har liksom inte jättemånga sekunder på sig.

Emilian sover, i sin säng. Jag sitter här, i soffan, med min dator. Och min man är, hm jag vet inte vart han är. Awesome att vi bor i ett så stort hus att min man är lost. Nåja han dyker väl upp.

Här är den lille på bild. Varför gå med sin "lära-gå-vagn", när man kan stå i den och hoppa sig framåt? Hur många gånger han har ramlat? Alldeles för få för att han ska sluta tyvärr.  

Every day at 13.30. Hur fan ska jag kunna börja jobba igen. Och missa all (grym) eftermiddags-TV?





Still hot. Eller vad säger ni ladies? Always Dylan va? Eller är ni mer för Brandon? Det är ok. Så länge Steve inte finns med på listan.

Roliga saker att leka med. Tandborstar, plackers, V6-tuggummi, olika floss picks. Present från farmor - tandsköterska. Den lille roar sig. Så plötsligt får han upp en tuggummiförpackning. Fjölar in 4-5 bitar i munnen. Smakexplosion. Tills mamman kom och förstörde det roliga.

"Alltid ska den där mamman komma och förstöra. Men det var härligt, så länge det varade."

     

Och - oh yes vi kör Cantonakrage today. Bara sådär en vanlig onsdag. Wild!

Äntligen är han hemma. Vår finaste. Nybadad och galet gosig. Mindre gosigt att han vaknade 05.30. Pappan tidig till jobbet, för en gång skull.



Något lång morgonrock. Is it a baby or is it a munk, präst, bödel? I alla fall ingen baby längre. Nu är det en stor kille. Som sover borta och allt. Mamman har redan separationsångest. Måtte han aldrig bli arton.

Vi har då renoverat. Här är ett axplock (!!) av vad vi har gjort de senaste dagarna. Och denna gång när jag skriver vi, menar jag vi. Vissa har tydligen fått för sig att det mest är Ronnie som gjort saker här hemma. Det är förvisso sant. Men nu har jag, faktiskt, också gjort massor. För att det inte ska bli några missförstånd har jag skrivit ut exakt vem som har gjort vad. Bra så.


Slipat trappan (Ronnie). Målat trappan (jag - och lite Ronnie, bara lite) 3 gånger. Fått en överansträngning i armen (jag såklart).


Byggt en livsfarlig byggställning (Ronnie). Stått på denna och målat snedtaket ovanför trappan (Ronnie). Stått på den och tapetserat (Ronnie). Stått nedanför men hjärtat i halsgropen (jag).


Satt upp gipsskiva vid dörrhål och spacklat (Ronnie). Slipat och målat (jag).


Satt gips runt fönster, på väggen, bakom element, spacklat och slipat (Ronnie). Målat och lite slipat (jag).


Tapetserat ovanför och under trappan (Ronnie och jag). Tillsammans, i tre timmar. Här sätter han sista biten. Satan vad snyggt det blev.


Firat med en öl (Ronnie). Nu saknas det bara golv, det ska läggas idag (Ronnie). Och matta till trappan ska klippas (jag). Har även beställt ett miniskrivbord att ha under trappan, vår blivande arbetshörna.

Men viktigast. Snart kommer vår Emilian!

Eftersom min son fortfarande är ute på vift. Finns det bara målning för mig. Men nu, nu är färgen slut. Alltså. Paus. Har i och för sig hunnit med fika hos Cissi. Alla mammorna var där med sina bebbar. Jag utan bebbe. Gahh. 

Saknar min skatt. Suttit och kikat bakåt i bloggen. Vilka fina bilder på den lille alltså. Men en annan sak som slog mig. Vad rolig jag var. Läste hela novembers arkiv. Och visst var jag lite vassare då. Måste shape up nu känner jag. Prestationsångest. Jag får nog återkomma. Under tiden. Läs här.

Nu ska det lagas korv. Alltid korv på måndagar. Det vet ni.


 

Som paus i målandet hade jag tänkt att gå på step up. Det är ju bara på söndagar här ute i förorten. Jag hade verkligen tänkt att gå. Även om jag har målafärg över hela mig och är så trött att varken hjärnan eller kroppen fungerar. Visserligen - en koordinering av dessa + en stepbräda kanske inte hade varit det bästa. Men nu är jag  räddad. Fick just det här mailet:

"Ingen step sö 18/4, fel på larmet i skolan."

Ingen återvändo. Back to my pensel, roller, färg och jävulstrappa. Förresten lilleman har det toppen hos sin mormor och morfar. Hastigt och lustigt bestämdes det att han ska stanna hos dem till på tisdag. TISDAG. Hur ska jag stå ut? Utan min bebis. Min skatt. Min fina. Buhu. Men jag går nog på mamma/bebbefikan hos Cissi på måndag i alla fall.  

Och om någon undrar om Emilians farmor och farfar. Vad de har för sig. De sitter fast i soliga Turkiet. På grund av askmoln. De kan alltså inte flyga hem. Livet kan då ta märkliga vändningar.

Jag har då målat trappan. En gång. Igår natt typ. Förmodligen kommer jag att måla den ett par gånger till. Jag har färg på händer, armar, i håret, i ansiktet, ja lite överallt. Om det blir fint. Nej, det kan jag tyvärr inte påstå. Inte än i alla fall. Den var nämligen mörkgrön förut. (Dont ask me why man vill ha en mörkgrön trappa.) Så det gröna lyser liksom igenom. Suck. Det kommer att bli en lång dag.  



På trappstegen ska det sedan vara en svart matta av något slag. Därför ingen färg där. Och väggen bakom ska ha en fondtapet. Åh vad jag vill att allting bara ska vara klart. Som ett poff.



Och just det ja, man måste måla under trappan också. Någon som provat att ligga på rygg inkilad under en trappa, med en roller i handen? Nähä inte det. Då kan jag meddela att det inte är att föredra. Men jag klagar inte, det gör jag faktiskt inte. Min man var uppe till efter 03 i natt och spacklade, satte gipsskivor och gud vet allt. Jag hade inte velat byta.

Barnfri helg. Ganska skönt kan man tycka. Vi hade kunnat gå på bio. Går ut på restaurang. Festat med vänner. Men nej. Vi renoverar. Och ska göra hela helgen. Vi inledde dock lite svajigt med en tupplur på tre timmar. Men nu renoverar vi. Vi slipar trappan. Herregud vad tråkigt. Det kvalar lätt in på topp tre tråkigaste saker man kan göra. Blä.

Vår lille prins har det fantastiskt skojsigt hos sin mormor och morfar. Han jagar katten och upptäcker saker hela tiden. Att han sedan bjuds på mormors goda mat gör inte besöket sämre. Men mamman saknar honom. Jäklar vad jag saknar honom. Vår lille. Vilde.

At the lekplats. Emilian något skeptiskt. Mest roligt att spana på alla andra barn.


"Hm, hur funkar den här då."


Liten kille i stor gunga. Den var riktigt skoj. Skoj att få åka ensam.  


Intressant att titta på rutschkanan. Men åka, nja sådär.


Undra vem som hade roligast här egentligen?


"Nä nu sticker jag. Orkar inte hänga med mamma och pappa mer."

På det stora hela. Positiv upplevelse. Dock var det bästa enligt bebis - "Sitta på marken och försöka hinna stoppa småsten i munnen innan mamma och pappa hindrade mig...weii!"

Liten tanke så här på kvällskvisten. Undra hur mycket pengar jag har sparat på att inte köpa något godis alls sedan i augusti förra året? Och undra vartfan de pengarna håller hus?

Förmodligen på fucking K-Rauta.

Jag dör vad tråkigt. Men å andra sidan. Vårt hus börjar att ta sig. Just nu till exempel. Min man skruvar upp fler gipsskivor. Man kan aldrig ha för många gipsskivor. Tur att vi har en son som kan sova trots att det bankas, borras, sågas och ja gud vet allt. Obs sidospår.

Jag borde ha varit rik är min slutsats. Så mycket godis som jag knaprade i mig förut. Men här sitter jag, och - orik det är just vad jag är. Blev superglad då jag fick en 50:- bonuscheck från Ica häromdagen. Det är "redig" lycka det. Trots att den baseras på tidigare inköp och bla bla bla.

Nej nu går jag och lägger mig.

Vi skippar dagens bild. Och kör bildregn i stället. Gudarna ska vet att det inte är helt enkelt att fota sig själv med webkameran. Ännu lite mer sport blir det när man ska få den lille att vara med också. Men jag tycker att jag lyckades ganska okey idag. Idag är det torsdag. By the way.













Till slut ville den lille inte mer. Vem kan klandra honom. Nu blir det ut i sol. Hämta pappan. Promme vid sjön i stan och lek på lekplats. Jag hoppas även på glass. Man måste leva lite också. Nu lever vi.

Jag har, sedan jag började jobba i alla fall, lyssnat på "Äntligen Morgon" (Mix Megapol) i princip varje morgon. Höjdpunkten har alltid varit programpunkten, "Vinn Adams Pengar". Där man kan ringa in och tävla mot Adam i allmänkunskap.

Tyvärr har de flyttat denna punkt från 13 minuter i 9 till 13 minuter i 8, inte i synk med mina morgonrutiner. Men, det var inte det jag skulle skriva utan. Imorse lyssnade vi i bilen, då jag och Emilian skjutsade pappan till jobbet. Vi var helt inne i tävlingen, (mamman och pappan) skrek ut svar. Ifrågasatte de svar som gavs. Diskuterade vad som kunde vara rätt, och så vidare.

Och så, för första gången. Utmanaren, en Erik från Norrland hade alla rätt. 10 rätt av 10 möjliga. Jag tjoade att det minsann aldrig hade hänt. Jag var helt upprymd. Likt en Anders Timell på speed. Hoppade nästan upp och ner i bilsätet. Pappan lite mer lågmäld. Så var det Adams tur att svara på frågor. Och han missade en. Liam Neeson. Alltså vann den där Erik med 10-9. Jag är fortfarande helt uppeldad över detta.

Jag vet - jag är tragisk.

Lillördag.



Här kan man tro att det är den lille som har svept vinet. Men han är bara utmattad av intensiv lek och en massa bus. Har jag sagt att det är en riktig busunge vi har?! Även om han här ser ganska lugn och sansad ut. Skenet bedrar.

Pappans första golfrunda i år. Vi. Lilla familjen var med en smula i början. Smidigt när vi verkligen bor granne med golfbanan.




Trots strålande sol lämnade mamman och Emilian walk over. Gick hem för att styra med korv strofanoff i stället. Det är glamour det.

Såhär kan det se ut på, en sångstund, i ett församlinghem, i en förort.



Åtta bebbar 10-12 månader, som inte vill sitta still. Speciellt inte när det i slutet skall läsas om Jesus. Unge herr Emilian tyckte det var så pass ointressant att han har försvunnit ut ur bild.


Vad som däremot är riktigt roligt. Det är att busa vid altaret. Unge herrn roar sig för fullt.

Likt stereotyper i sina könsroller. Flicka leker med blomma. Pojke hamrar. Flicka i rött. Pojke i blått. Jaja.



  

Tillsammans. Interagerar och kommunicerar. Så otroliga. Så roliga. Och har så roligt. Pojke och flicka. Fantastiska barn.



 

Emilian & Greta. En vanlig dag. Idag.

Närbild. På den finaste. Finaste vi har. ♥



...som kanske borde klippas ja!

Om man är så duktig hos doktorn då kanske det kan bli någon liten belöning. Så resonerade mamman och liten är numera en tamburin/trumma rikare.



Då blir man så här...glad...eller full i fan...



Men man kan sitta och spela fint också. Men det är inte riktigt lika kul.

Förkyld liten kille i väntan på doktorn. Roade hela väntrummet. Trots elaka virus är det en glad och relativt pigg liten. Duktig inne hos doktorn. Satt nästan helt still då det skulle undersökas. Skrek nästan inte alls. Tyckte nog mest att det hela var ett stort äventyr.  

Ibland blir man trött. Speciellt om man är en liten sjukling. Då är det tur att man har sin fåtölj att vila i. Emilian-gos. Vi har mest tagit det piano idag, som man så fint säger.

  

Jag vet inte vad ni säger. Men mycket coolare än såhär blir man nog knappast som 10-månaders.



Yo! Emilian is in the house. Eller hrm, ute på altanen då.

Mamman är trött. Förmodligen för att den lille varit lite sjuk inatt och liksom gnällt i sin säng. Eller skrikit kanske är ett mer passande ord. Liksom vrålat i sömnen. Efter nappen. Pappan som smidigt nog skulle se någon fighting, på tv, mitt i natten. Sov således  på soffan, på ovanvåningen. Alltså fick mamman hasa upp och pluppa i nappen, om och om igen.

När den lille sedan hade sovit klart 06.15. Då hade mamman absolut inte sovit klart. Men fick masa sig upp. Mekka med gröt och dona med smörgås. Pappan sov vidare. Vid 09.00 beodrades han dock ner för att hämta upp den lille. Mamman en levande död. Sov till 13.00. Ska det va tupplur - så ska det va en lång.

Lördag förmiddag. Man + mormor och morfar (Emilians) är ute och skövlar. Altan samt en gäng fula träd och buskar sätter livet till. Jag och den lille är inne och styr upp. Massproduktion av lillemansmat på schemat.

Absolut inte för att ge någon annan mamma eventuell prestationsångest. Men åtta barnmatsburkar med olika innehåll. Toppad med hemmagjord tomatsås. I know - pluspoäng.



Nu undrar ni kanske vad det lille håller hus när mamman är så upp i sitt matlagande. Han håller ställningarna framför nyhetsmorgon. Just nu rapporterade han att Polens statsminister kraschat i ett flygplan. Lördag fm med andra ord. Här i vår förort.

Någon gillar sin fåtölj enormt mycket. Här framför filmen "Superbad". Kanske inte helt barnvänlig. Men tydligen intressant.



Man kan sitta på många olika sätt. De flesta helt obegripliga. Men tydligen bekväma.

Har vi ett underbarn månne? Det lät kanske inte jättebra. Men det lät. Högt och mycket och liksom hela tiden.



Från den här donnan lät det betydligt bättre. Underbart fina Sabina som tog emot oss i ett alldeles eget hus. Vi samlar vuxenpoäng helt hejdlöst nu för tiden.



Ett jättefint hus som hon delar med den här mannen, Danne. Som under vårt besök inte fick alltför mycket jobbat. En viss Emilian tyckte nämligen att det kändes helt rätt att pocka på uppmärksamhet i princip hela tiden.



Tack fina för besöket. Kom dock på nu i efterhand att vi borde haft med någon slags inflyttningspresent eller blomma. Lovar att det blir nästa gång. Just nu var det tydligen fullt sjå att få med bebis, leksaker, mat, blöjor, vagn, mig själv - och att hitta rätt.  

Men - see you soon darlings!

Denna dagen ett liv. Och vilket liv sedan. Vi har inte gjort många knop. I alla fall inte den del av familjen som ej arbetar på arbetsplats. Det vill säga Emilian och mamman. Vi har, gått långpromme i skog med trevligt sällskap. Busat och lekt inomhus med samma sällskap. Ätit kycklingsallad och något mer obestämt mixat jox från frysen. En sväng med dammsugaren blev det också.

Vi såg sedan ett helt avsnitt av Bevvan innan vi båda bestämde oss, mest bestämde nog mamman, för att tupplur vore nice. 2 timmar nice. Vaknade upp helt yra och vips var pappan hemma. Nu firar vi fredag med fläderblomscider från systemet.

Vilket underbart liv.

Nackdel med att inte ha fungerande kontakter i köket. Allt som ska elvispas/mosas/mixas måste förflyttas till olika grenuttag runtom i huset. Här. Emilian-mat som skulle mixas. Slant ur handen. Fan tan renoveringskaos.

Jag tar med mig den här snyggingen och drar till Jönköping nu. Roadtrip baby. Kanske lite mindre hippt med bilbarnstol, blöjor och nappflaskor i bagaget. Men vem bryr sig. Nu kör vi! 



Han är vild och galen. Så se upp nu alla ni i HV-land. Här kommer han. Emilian superstar.

Vi flashar lite till. Bebben står. Alone. Helt klart imponerande. Mamman rusar runt med kameran mest hela tiden. Allt måste dokumenteras.



Koncentrerad.

Vilket Väder Va?



Galet underbart ute. Sol och knallblå himmel. Inte ett moln i sikte. Två rejäla prommisar med Cissi, bebbar och vovve. Här ser ni mig. På väg hem. Om ni undrar. Jag har lånat en sopborste så jag kan sopa vår uppfart. Får se om min man märker någon skillnad när han kommer hem ikväll. Jag själv? Sjukt nöjd. Som vanligt.



Tog två bilder. Nästan lika. Lägger upp båda i alla fall. Vet faktiskt inte varför. Men det var längesedan jag var med på bild. Kanske därför.

Jag vet att jag har mycket att vara tacksam över. Men just idag. Just nu är jag mest tacksam för att min fina lillkille, varje natt, varje kväll accepterar vår ultrakorta läggningsprocedur.

Som i princip består av att vi går in med honom i sovrummet, lägger ner honom i hans säng, pussar honom godnatt och sedan rusar ut. And It works. Every day. Vi är lika förundrade varje gång.

Sedan sover han sött hela natten lång och vaknar på strålande humör. Nåja han vaknar med ett humör kanske vi kan säga. Oftast solskens. 

Så ikväll ägnar jag några minuter åt att vara tacksam över just detta. Min underbara. Finaste. Lillkille. Så enkel, så smidig, så otroligt underbar. ♥



 

Åh jag glömde ju. Dessa fina två var här på besök. Riktigt riktig trevligt. Emilian stilade och charmade in sig, som vanligt. 



Det sämsta med dem är att de bor lite långt bort bara. Vill såklart träffas oftare. Men hugger varje tillfälle som ges.

Det tenderar att bli en hel del mat i den här bloggen. Förmodligen för att jag älskar mat. Och vill att alla andra också ska göra det. Tyvärr tycker min man inte om mat (inte på samma sätt som jag iaf), trots att jag försöker att omvända honom. Idag försökte jag med den här underbara.



LCHF-recept som jag hittade här. Paj. Fast utan pajdeg. Funkar fint. Om ni kollar riktigt noga så ser min precis likadan ut som den i receptet. Jag kan minsann. Och ja. Mannen tyckte att det var gott. Han tog två portioner till och med.

Soft eftermiddag. Soffhäng för killarna. Efter att jag serverat en otrolig middag. Fläskfilé. Hemmagjorda pommes. Chilibearnaise (inte hemmagjord). Har ni inte smakat chilibearnaise? Gör det. Galet galet smaskigt. Lite chilibearnaise kan liva upp vilken eftermiddag som helst. Det är då ett som är säkert.



Emilian fick tyvärr inte någon chilibearnaise. Men han var glad ändå. Satt sött i sin minifåtölj. Som vilken liten bebis som helst. Eller? Kanske han är en superbebis trots allt.

Finally fick jag det på bild. Liten står. Alone. Nu ser det inte så stadigt ut, men det blir bättre och bättre. Plus att han själv tycker att det är riktigt roligt att kunna stå helt själv. Duktig. Stor. Kille nu. Om två månader är han ett år. Jag vet. Sinnessjukt.

Det ska börjas i tid. Pappan, som inte är överförtjust i blöjbyten nej, har köpt en egen liten toasits till bebisen. Nu ska här pottränas/toatränas.



Den lille dock mycket skeptiskt.

Det är dyrt att ekipera den lille. Idag fick han kängor. Som kostade 165:-, vilket känns rimligt. Dock såg jag efteråt den ordinarie prislappen, 549:-. Det känns helt sinnesjukt för ett par kängor han kommer att växa ifrån om en kvart.



Såhär glad, cool och tuff blev han i sina nya pjucks. Thank´s farmor.

Två män och en baby.



Skruvar. Ihop en liten fåtölj.



Men det var inte helt enkelt att sitta still i den. Helst skulle det klättras.



Och allra roligast var att stå. Vilket automatiskt gav - ramla ner och slå sig. Men på det stora hela. Väldigt uppskattad liten stol till den unge herrn, Emilian.

Idag blev det Gudfaderns Pasta. Eller som den numera är omdöpt till "Maffiapasta". Receptet hittar ni här. Och ja, det är skitgott. Lätt topp tio ever. Tackar vi fröken Wassbäck för. Har ni inte testat. Gör för guds skull det.

Mer gunga. Det lönar sig för Emilian att ha besök. En ny gunga. Väldans skojsigt och roligt. Perfekt när föräldrarna vill vara ute och röja i trädgården. Då vet man vart man har sin bebis.



"Gunga mera. Gunga högre." Eller det sa han inte. Men mamman tolkade det så.

Mina favoritboys. ♥



Far och son.



Nej, det är inte helt lätt att fota när det gungar.  Ibland blir det såhär. Den viktigaste kom i alla fall med. Den andra viktigaste kom lite mindre med. Ibland får man räkna med visst svinn.

Det är påskhelg. Vi har besök. Mamma pappa.  Svärmor svärfar. Farmor farfar. Ja de är allting på en och samma gång. Med sig hade de den här. Det är en hund tydligen. Han heter Bamse.

Som bekant brukar det, när snön försvinner, dyka upp lite otippade saker här och var. Dock blev vi en aningens förvånade då vi plötsligt kände oss iakttagna. Diverse ögon glodde på oss. Från olika håll i trädgården.

Vi flyttade in i december. Och som ni kanske minns har det varit rejält med snö i vinter. Alltså visste vi knappt hur vår trädgård såg ut. Men nu vet vi. Förutom oss, bor här även:



Mr padda. Varje morgon då jag äter frukost sitter han där ute och liksom glor på mig. Hua.



Sedan har vi Fröken groda. Hon är inte lika ugly, men ganska onödig.



Sist dök den här filuren upp under ett buskage. (Ja vi har en del buskage på tomten ja.) Han är en rejäl rackare. Vem vet vad vi mer kommer att stöta på framöver. Men en sak vet vi, och det är att de allesammans snart flyttar. Far far away.

Det här påskägget kom min man hem med idag. I vanlig fall hade jag såklart jublat. Men nu. Fy fan. Åttio spänn lösgodis. Och inte en endaste bit till mig. Men glad jävla påsk då.



Eller nej, så farligt är det inte. Som tur väl är har vi inte riktigt samma smak. Alltså nästan bara äckligt godis. Och det kan jag vara utan.