everydaycharlotte

Morgonen Till Den Mest Spännande Och Viktigaste Dagen Ever

I torsdags var det så dags. Planerat kejsarsnitt. Kl 08.00 skulle vi vara på plats på förlossningen. Jag, planeringsfreak som man är, ville såklart vara i god tid. Inte känna stress utan bara ta det lugnt och känna att allt skulle gå bra. Det blev inte riktigt så.

Jag somnade trots nervositet och pirr i magen ganska tidigt kvällen innan. Men vaknade redan kl 04 på morgonen och kunde absolut inte somna om. Vid halv sex var jag uppe och duschade med specialrengöringsmedel inför operationen. Framåt halv sju väckte jag min man. Som hade lovat att vi skulle åka 07.30, och tänkte att nu har han gott om tid. Men för dem som inte känner min man, han har extremstora problem med att komma upp om morgnarna. Och somnar om over and over.

Likaså denna dag. Som typ kändes som den viktigaste och mest spännande dagen ever. Men min man han bara sov och sov. Jag stod redo i hallen med både min bb-väska och bebisens skötväska. Packade för en vecka sedan. 07.15 - hade han fortfarande inte stigit upp. Eftersom han dessutom har ett tokdåligt morgonhumör vill man inte tjata eller gnälla på honom heller. Fast egentligen ville jag slå honom, skithårt, med typ brödkaveln.

Till sist masade han sig trots allt upp och in i duschen. Men allt tog lång tid, som vanligt. Han skulle ju inte opereras och var således inte satt på fasta. Alltså borde han väl käka också. Jag satt i bilen 07.40 och väntade. Vrålsur. På den viktigaste och mest spännande dagen ever. Vrålsur, tokarg och irriterad. Till slut kom han. Med lite saker hastigt nedrafsade i en plastpåse (!!). Typ en dvd-spelare och en tandborste. Märk väl, inget ombyte av kläder eller andra normala ting.

I bilen var jag riktigt sur.  Lägg där till morgonrusningstrafik 08.56. Den värsta tiden på dygnet. Till slut släpper det för mig och jag vrålar på honom. Att han är en idiot. Som inte bryr sig. Som inte visar någon respekt. Som är så jävla dryg och seg och skiter i mig. Ja allt jag kan komma på. Skriker som en dåre.

Dessutom sitter jag i baksätet, som en surunge. (Emilias stol är i framsätet numera.) Tårarna sprutar och jag kan nästan inte prata för all gråt, jag kippar efter luft samtidigt som jag tokskriker. På den mest spännande och viktigaste dagen ever. Tokskriker!

Vi kommer i alla fall fram och min man inser att det nog inte är läge att leta parkering och betala. Utan ställer sig på 30-minutersplats utanför sjukhuset. Vi hastar (vissa med lite svårigheter) in och är faktiskt framme på förlossningen 08.01. Jag helt rödgråten och stämningen relativt dålig.

Väl inne på vårt förlossningsrum är allt lugnt och mysigt. Vi får veta att operationen är kl 10.00 och det enda som ska göras fram tills dess är att jag ska byta om och en del prover ska tas. Så nej, det kanske inte var hela världen att han var sen. (Men han är alltid sen.) Jag insåg att jag överreagerat som sjutton och varit värsta babyzillan.

Vi kunde fnissa åt det tillsammans, samtidigt som han erkände han han nog borde uppsöka någon läkare. Kanske senare under dagen för att få svar på varför han inte kan komma upp om morgnarna. Ganska mycket drama alltså, redan innan det mest spännande och viktigaste ever, skulle ske. Förlossningen av vår son nummer 2. Som är en helt annan story.


Som "straff" publicerar jag denna bild. Som jag vet att han inte är helt bekväm med. Mohahaha!

Tycker du helt klart var befogad att bli vrålsur. Det hade jag också blivit en dag som den. Så skit i det. Och ännu ett stort grattis till lillpluppen som NÄSTAN blev låtsastvilling med mig :D

Haha tack - ville nog ha lite sympati, även om vi skrattat åt det nu i efterhand ;)



Kram + vilken fantastisk Simpson-familj ni var!!

Ho ho ho han ser ut som en gammal kollega som jobbar på röntgen(märk väl hon heter Martina) ho ho ha ha, ni är ju för härliga!en du vet att grannen hade kört ner dig annars ;) brökavel! Har du en sån?! Tror int ja har nån! Ni är för Goa trots att de förmodligen i stundens hetta knappast va spec kul, men hur underhållande som helst å läsa;)

Jag vet att du fiskade sympati, och jag tycker du var värd det nu faktiskt. Jag hade blivit vansinnig som sagt :)



Ja, visst var vi fina :) Jag ville dock gula ner mig helt och allt det där, men det ville inte Anna och simpsonsbarnen hade vi inte en aning om att de ens skulle dyka upp :)