Kryss I Taket
Undrens tid är tydligen inte förbi. Eller jag vet inte riktigt vad som menas med detta uttryck. Men. Igår afton fick mamman sig ett ryck. Slet åt sig löparskorna och begav sig ut i spåret.
Att säga löprunda är kanske att ta i. Jag lufsade/joggade i mycket sakta mak. Det måste väl ändå vara okey. Vad som förvånade var (förutom att jag över huvud taget tog mig ut) att jag orkade springa. Långt. Jättelångt. Helt i chock. Dessutom sprang jag fel så det blev en riktig långtur.
Hade det inte varit för gigantiska blåsor under fotsulorna hade jag kanske njutit lite mer. Nu var det mest pain. I fötterna. Men kondisen var det inget fel på. Kanske alla prommisar med den lille i vagnen har givit resultat trots allt. Och. Det var roligt. Jag vill springa mer. Men idag har jag, inte helt oväntat, massiv träningsvärk.
Alltså - soffläge.
