everydaycharlotte

Idag fyller vår son sex månader. Ett helt halvår. Tiden går. Det sägs att smärtan och minnet av det hemska vid förlossningen försvinner. My ass not.

Några dagar efter Emilians födelse skrev min fina man såhär.

"Hej alla,

Nu har vi äntligen kommit hem från BB alla tre. Allt känns jättebra nu
men Lotta har haft det ganska jobbigt de senaste dagarna som sett ut
ungefär som följer:

Ca ett dygn med många o täta förvärkar vilka tillslut ledde till total
utmattning och hemskickning från förlossningen med nåt lugnande som
gjorde att verkarna upphörde.

Välbehövlig vila hemma fr lunch till kl 04:00 på morgonen då det var
dags att åka in igen. Nu flyter allting på rätt bra även om Lotta har
det jobbigt och spyr upp allt hon äter lr dricker. Drop och
smärtstillande fixas och detta lättar upp stämningen en smula. Lottar
jobbar dock på suveränt några timmar och vår bestämda barnmorska, av
den äldre generationen, är mkt nöjd och beordrar in ryggbedövning. Nu
kommer även lustgasen fram och allt ser mkt ljusare ut. Även jag
passar på att dra i mig medans tider är.

Lotta jobbar på i olika ställningar och gör allt för att få ner den
lille gynnaren men han har tydligen ärvt både sin fars och sin mors
envishet och vägrar att ställa in sig i ledet. När klockan har blivit
ungefär sju-åtta på kvällen kommer en läkare o kollar läget och vi får
reda på att det i stort sett inte öppnat sig någonting mer och han
råder kejsarsnitt. Dels pga av att huvudet ligger lite fel men oxå för
att Lotta börjar bli väldigt trött. Det är inget akut och bebisen mår
bra hela tiden.

Nu börjar det bli riktigt jobbigt för Lotta och hon börjar bli arg på
allt folk som trycker, petar, sätter slangar runt halsen på henne och
ger henne stora sprutor. Till slut ligger hon iaf i en iskall
operationssal och skakar och förlossningmetod nr två kan börja. Allt
går som planerat och kl 21:48 så kommer vår lille son till världen
Jag får se honom först och går därefter in till Lotta, stolt med en tår i ögat,
och berättar att vi fått en liten kis.

Efter några timmar kan vi utmattade fira med lite champagne (billigt
skit) och några mackor på rummet.

Ska inte blir långrandig, dels för att ni inte ska bli uttråkade och
dels för att vissa knappt är läskunniga (läs Niklas) men det har iaf
varit en upplevelse som vi aldrig kommer att glömma och om man får tro
Lotta, aldrig uppleva igen;)

Vänliga hälsningar
Stolta farsan Ronnie

PS. Lotta får berätta om de hemska delarna :)"

Jag upplevede det hela en aningens annorlunda. Lite mer långdraget. Mycket mer smärta. Men samma luckorus. Samma otroliga känsla. Samma underverk. Vårt lilla underverk. Vår fina lillkille. 6 månader nu.