Gårdagen var en sådan dag. Då allt var skitdåligt och jag var galet trött på allting, hence sömnbrist. Tänkte att idag inte kunde bli sämre. Ack så fel jag hade. Försökte lägga mig tidigt. Kunde absolut inte somna. Lyckas till slut. För att en timme senare vakna av mini som vill ha napp. Följt av gallskrik och gråt från storebarnet. Följt av mini som vaknar igen. Och igen. Och igen. Han vill ha mat. Släpar mig upp och fixar detta vid 05-snåret. Matar. Somnar om som en död. För att vakna av storebarnet som hoppar på mig vid 07. Vaknar upp lika irriterad som jag somnade, tröttare än tröttast. Det känns som att jag inte sovit alls.
Försöker få storebarnet att avlägsna sig så mini inte vaknar han också. Följd på det - storebarnet illtjuter och vägrar, båda kidsen är således awake. Efter nattlig omfördelning befinner sig pappan i soffan på ovanvåningen. Tveksamt hur han sovit, om alls. Det är latjolajbans hos oss på nätterna.
Försöker styra upp mina två små. Det ska göras mackor, plockas fram juice och matas med flaska. Borstar tänderna på dem som har. Byta blöja. Klä på. Att sedan till slut klä på ytterplaggen är den sista kraftansträngningen innan man äntligen är klar. Regnbyxor, stövlar, regnjacka, dunväst, leta efter vantar, leta efter mössa i tusen år (fick till slut ta pappans). Av någon anledning anser jag dessutom att städa i ordning i den stora garderoben i hallen är en bra idé. Samt att köra en maskin tvätt/sortera hela tvättunnan. Skickar ut storebarnet som äntligen är färdigklädd, för att hämta tidningen.
Krånglar på mini overall och letar efter hans nappar, hörlurar och min telefon. Slänger på mig träningskläder, svettas redan. Precis när jag ska kliva ut, kommer storebarnet in - och måste bajsa. Herregud! Jag orkar inte ens ha dåligt samvete för alla svordomar. Lyfter in honom på toaletten. Går ut till mini. Kommer tillbaka, då har det kommit kiss på insidan av regnbyxorna och det är upplösningstillstånd på grund av detta. Gråt, skrik och en mycket uppgiven, arg och irriterad mamma. Sliter av alla kläder, snabbtvättar regnbyxor och klär på nytt på under vilda protester då det gör ont, går för snabbt, inte är skönt, blir fel etcetera. Till råga på allt kliver han på mina fingrar då jag ska dra det förbannade jävla gummibandet in under stövlarna. FAAAAN.
Kommer äntligen ut. Då går inte garagedörren att öppna. Vare sig porten eller sidodörren. Får psykbryt och försöker sparka in den, föga smart. Rusar tillbaka in och fullstädigt vrålar efter mannen som kommer farande ner i kallingar för att öppna, han protesterade inte ens, måste ha hört i vilket tillstånd jag befann mig. Vad jag inte då visste var att han mådde dåligt och inte skulle till jobbet, alls. Jaja, to late för att be om ursäkt.
Vi kommer iväg och jag har nog aldrig gått så fort och så sammanbitet till förskolan. Rivstartar sedan därifrån iväg på min PW. Kommer halvvägs ut på Långarör. Då ringer de från förskolan. Emilian har klivit på en planka som inte satt fast i andra änden och den far upp och knockar honom rätt över näsan. Blod och blåmärken. Men han mår bra. Såklart idag, såklart.
Jag powerwalkar vidare och det krävs cirka nio kilometer innan jag lugnat ner mig. Hatar hatar hatar morgnar som dessa. Som tur väl var började det inte att tokregna förrän jag klev innanför dörren. Hade nog inte klarat av fler motgångar. Nu bäddar jag ner mig i soffan med choklad. För det är jag värd!
Och Emilian mår bra, det såg nog värre ut än vad det var.
Bjuder på rogivande bild från min walk. Känn lugnet. Och Ronnie, det är visst den här båthamnen man ser!