Sopbilsdilemma
När jag är ute och pw:ar då vill jag såklart att babyn ska sova. Hela tiden. Han har nämligen blivit så pass stor att när han vaknar i vagnen, då vill han inte ligga ner, utan komma upp. Annars blir det gnäll. Och det gillas inte.
Därför undviker jag att gå förbi skolor/förskolor då barn kan skrika väldigt högt så babyn vaknar. Jag undviker grusvägar med stora stenar/djupa hålor där babyn skumpar för mycket. Jag går omvägar runt vägarbeten/lövblåsare/hus som renoveras och byggarbetsplatser. Jag går inte heller längsmed tungt trafikerade vägar där långtradare dundrar förbi. Ni fattar.
Idag var det perfekt väder. 6 plusgrader. Inget regn. Bra vind. Mätt baby. Ny podcast i lurarna. Pigg mamma. Alla förutsättningar för en underbar långpromme med djupt sovande baby.
Då dyker det upp en jävla sopbil framför oss. Jag hade lyckats parera den en gång genom att avvakta och gå runt ett kvarter. Men plötsligt är den mitt framför mig. Vänder jag, kommer den inom snar framtid också att vända då vi går på återvändsgata med endast cyckelväg i slutet. Alltså får jag prommender förbi och hoppas på det bästa.
Men såklart. Klarvaken baby. Suck. Blev en lite kortare promme än jag hade hoppats på. Plus sur baby som inte var utvilad då vi kom hem. Lika med jobbig period då mamman vill duscha och fixa sig, medans babyn kinkar. Nu sover han dock igen. Helt otajmat och inte alls enligt schemat. Blame the fucking sopbil för min uppfuckade dag. Morr. Och vad långt det här blev då.
Sopbil in sight.
Babyn sover.
Babyn vaken. Och sur.
Kommentarer
Trackback
