Pick Your Battles
Jag vet inte. Men ofta känns det som att jag tokvrålar på den lille dagarna i ända. Är det jag som har extremt dåligt tålamod? Eller är det han som är i extrem trotsålder?
I vissa fall kanske man som vuxen borde tänka efter en smula. Och inte bråka om småsaker. Välja sina fighter helt enkelt. Men jag blir galet provocerad när han gång på gång gör saker som:
Springer iväg på morgonen när vi ska åka till dagis. Hoppar studsmatta på baksidan i stället.
Vägrar hoppa in i bilen om han inte får klättra in själv.
Skriker "nej jag vill inte gå hem" när jag ska hämta honom från dagis.
Vägrar ta på sig sina ytterkläder. Promt ska ha de svarta gympaskorna.
Vägrar att gå in när vi har varit ute. Lägger sig ner och skriker i stället.
Tjatar om att åka på gympa. I tre timmar.
Springer runt i hela huset när vi ska byta kläder. Vägrar att ha svart tröja.
Ska dricka ur en röd mugg precis innan vi ska iväg. Ingen annan duger.
Promt ska sätta på korken själv, på sin vattenflaska. Gallskriker annars.
Måste ha ett grön äpple precis just nu. De röda vi har till hands duger ej.
Vägrar gå in när vi ska äta. Cyklar runt runt på sin trehjuling och skrattar åt mig.
Gråter för att han inte vill äta köttfärssås.
Gråter för att pappan inte vill brottas innan maten.
Gråter för att han inte vill gå in på sitt rum i stället för att äta.
Vägrar att stå still när vi ska byta kläder eller blöja. Snurrar och trixar hela tiden i stället.
Ja här är några exempel. Som alla har inträffat idag. Skojar icke. Visst det kanske inte är hela världen med vissa saker. Och vi har inte bråttom hela tiden. Men betänk att man först ber snällt. Sedan ber igen. Till slut står man där och tokskriker. På den lille. Som tokskriker tillbaka.
Snälla gud. Säg att detta är en fas. Som snart går över. Jag tror inte att jag orkar mer. Idag somnade jag på soffan. I ren utmattning och desperation, över att han var så jävla dryg. Ungjävel. Rent ut sagt. Kom ur din treårstrots nu.punkt.tack.
Det här är vad som kallas ett "språng" i utvecklingen, där den lilla herren börjar inse hur mycket han klarar själv, hur mycket han kan kontrollera och inte osv osv. Typiskt för ALLA barn, lovar, i olika stora utveckling (personligen har jag fått för mig att de barn som är trygga i sig själva får "värre" utbrott, för de vet att de är älskade och trygga ändå). Alla grejer du beskriver är SÅ typiska för det här språnget, och anledningen till hans skrik och tårar är att han känner sig bestulen på kontroll när han inte får som han vill. När han insett att han kan välja. Tror du har helt rätt i att välja fajter. Låt honom klättra in själv. Fråga hur han vill ha det. Typ: vill du sätta på korken själv eller ska jag göra det? Vill du ha den svarta eller vita tröjan? Det sparar oftast tid.
Det känns som planerade konflikter för dig kan jag tänka, men för honom är det viktigt, och nåt han vill ha kontroll över. Ibland tar man fajterna, men när det inte är så viktigt så låter man bli. Jag kan anta att miljoner folk vill stena mig för att säga så här eftersom jag inte själv har barn och "därmed inte bör uttala mig", men man ser så otroligt mycket utifrån när man inte själv är känslomässigt involverad (plus att jag ju jobbat med en jävla massa ungar i hans ålder och pluggat en del, och detta är ett vanligt, och övergående, treårssprång)
Don't kill me :)
Kram
Såklart får du uttala dig. Anser dessutom att du har rätt. Såklart är det ett steg i utvecklingen. Men den gravida morsan är inte upplagd för treårs-trots precis all the time.
Skönt om det nu är så att trygga barn får "värre" utbrott. Det betyder att vår vilde är toktrygg. =)
Sedan är det inte så smart, att som vuxen, låta sig provoceras och tappa kontrollen. Det är något vi måste jobba med. Nu jobbar vi mycket med kommunikation. Tvåvägskommunikation. Det går bra ibland och åt helvete ibland.
Det här är den värsta fasen hittills. Jag längtar tills den tar slut. Vilket den förhoppningsvis gör. Gärna snart som tusan. Gärna innan lillebror föds, att ha en skrikunge och en trotsunge samtidigt, låter sådär.
Tack för din långa kommentar. Det känns lite bättre nu. Trots att han skriker och vrålar att mamma är dum, för att han inte får sin napp, just nu.
Kram!
Ge han nappen då. Som sagt: pick your battles. Känner du att du inte kan behålla kontrollen i en fight, så ta inte fighten då :) Jag vet att det låter löjligt lätt och man då är "en dålig förälder som släpper på reglerna", men ibland får man vara sån för att orka med.
Men ni vet att det blir en liten brorsa alltså? Grattis :D Vad skoj!
Den här fasens längd beror nog faktiskt till stor del på föäldrarna. Hur väl ni möter upp honom i sin känsla. För han känner ju allt det där han får utbrott för. Även om det är svårt att förstå är det här treårssprånget rätt traumatiskt för just treåringen. Det händer mycket i honom, och han slits mellan att vara stor, kunna själv och att vara liten och få hjälp. Försök ha det i åtanke när han är som jobbigast så kanske det blir lite lättare att härda ut :)
Kram
Just det ja, en lillebror var ju beställd. Inga alternativ fanns. Skönt att kunna göra honom nöjd med det i alla fall =)
Kram
