everydaycharlotte

Jag måste avreagera. Samt helst få medhåll. I morse. Under morgonstressen. På något sätt blir det alltid stressigt. Trots att vi inte är sena. Men i slutändan ska mamman helst hinna med en buss. Alltså är tidsschemat inrutat till punkt och pricka.

Då funkar det inte med avvikelser. Idag. I form av saknade attiraljer. Vi var redo, mamman och den lille. Klara med val av kläder (kan bli en lång historia för båda), frukost (välling och vindruvor för en, ägg och finn crisp för den andra), tandborstning (utan fläckar på tröjan), sminkning (endast mamman), föning, plattning och lockning av hår (endast mamman även om den lille ofta vill ha hårspray).

Ute ösregn. Verkligen ösregn. Mamman ser noll fram emot promenaden till dagis. Då är den lilles kläder borta. Ingen jacka. Inga överdragsbrallor eller regnbrallor. Vafalls?! Ingen pappa som svarar varken på telefon eller på sms. Jag far runt och letar som en tok. Till och med i garaget. Svettas. Blir mer och mer stressad och irriterad. Det regna som sjutton. Svettas mer. Håret krusar sig. Hatar. Den lille skriker "mamma mamma mamma mamma" en miljon gånger. Jag blir tokig. På allvar. Får till slut tag på pappan. Som lugnt förklarar att alla kläder är kvar på dagis "för det var ju så fint väder i går när han hämtade". Alltså allvarligt. Tänk lite för fan. Blir så jävla irriterad. Och ännu mer när han är dryg och drygar sig med att säga "finns det verkligen inga andra kläder hemma som han kan ha". Jo självklart finns det andra kläder. Men det är stressigt (nu ännu mer). Det regnar. Håret krusar sig. Jag svettas. Allt är åt helvete. Och hela tiden någon som skriker "mamma mamma mamma mamma".

Drar på den lille en annan jacka. Inga regnbrallor. Stövlar fanns i alla fall. Sedan nästa projekt. Få honom att acceptera regnskyddet på vagnet. Slutar med skrik och gråt. Då fick mamman nog och mutade med napp. Mer regn. Inga stövlar åt mamman. Inga skor heller, då de var kvar på jobbet. Plus världens skoskav. Fick ta gamla sneakers och trapa ner hälen. Hasade mig fram. Regnjacka och paraply modell mini. Var blöt med krusigt hår när vi sent om sider kom fram till dagis. Morrade nästan.

On top of 10 pers vid busshållplatsen (jag är alltid själv i princip). Fick knappt plats i kuren. Örk och tvi. Helvete vad irriterat det var. Börjar släppa lite nu. Men allt är min mans fel. Det inser ni va? Till och med regnet. Avsaknaden av skor. Skoskavet. Bussresenärerna. Krusigt hår. Precis allt är hans fel. Allt.

Får ha uppsatt hår. Har aldrig uppsatt hår. Jävla skit.


Men jag ser glad ut i alla fall. Det gör jag. Och så har jag mitt nya fina halsband.