Vardagssörjan

Idag kom min man hem med souvlaki och tzatziki till mig. Precis vad jag ville ha. Min man och mat. Alltid och i den ordningen.

Herregud vad det är skönt att ha ett klockslag varje dag då jag vet att vi kommer att vara två som ser efter vårt lilla vilddjur. Även om det inte direkt är jobbigt att vara med Emilian hela dagarna så är jag alltid på helspänn. Särskilt sedan han har börjat krypa och ställa sig upp. Vilket då även ger ramla och slå sig.

Och ramlas det gör det.


Om han inte har slagit sig ordenligt fejkskriker han lite. Det ser oftast ut såhär. Ihopknipna ögon och mer skrik än gråt. Ser väldigt komiskt ut och föräldrarna har svårt att hålla sig för skratt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0