Det Där Med Sömn
Jag önskar att jag vore en person som käckt kan kläcka ur mig att "det där med sömn är överskattat". Alla ni som känner mig väl vet att det är det sista jag skulle säga. Jag älskar att sova, är så in i helvete bra på att sova och kan sova i princip varsom helst.
Min son har tyvärr inte ärvt dessa egenskaper. Fan.
Han älskar inte att sova, han älskar att vara vaken, på natten, på morgonen, på dagen. Inatt har varit en sån där natt. Jag var uppe och snurrade fyra fem gånger mellan tolv och två, för att nappen fallit ut, herregud sätt in den själv, tänker man till slut, men man säger det inte med arg röst till bebisen!
Runt tre ville han ha mat, det är väl okey, det går relativt smidigt och vi somnar om. Tyvärrr ska maten ut runt sex, jaha då är det bara att lufsa upp och byta på honom, i ett mörkt badrum, herregud mörkt ska det vara, allt för att han inte ska bli pigg och tro att det är morgon. Därefter är det ett gissel att få honom att sova, jag vill ju absolut inte gå upp i så okristlig tid. Lyckas tillslut, men jaha då är han hungrig vid sju igen. Sinnes. Matar in och yes han somnar. För att tappa nappen stup i kvarten fram till åtta. Vid åtta är han klarvaken, ligger och sjunger (?) en millimeter från mitt öra. Ibland är det gulligt när han sjunger. Nu är det vidrigt. Eller nä, det är det kanske inte, men lite oskönt i alla fall.
Just då känns det som att jag har blivit överkörd av en gaffeltruck. Jag som brukar vara morgonpigg, vill typ dö en smula för att få lite lite mer sömn. Men nej, Emilian ger sig sällan, vi masar oss upp, vår dag har börjat. Jag längtar till kvällen. 
Jag vill inte sova!
