Shopping
Jag har tidigare varit ett fan av shopping. Stammis på HM, Gina Tricot, MQ, TopShop, Zara, ja listan kan göras lång. I Samband med graviditet och barnafördande har shoppinglusten, trots vattenmelontillstånd, bestått. Även om butikerna numera heter, Polar o Pyret, Krokodila, Name It. Jag köper den förändringen, det gör jag. Lilleman har redan garderob som en fashionista.
Vad jag inte vill vara med på, är att vi numera är stammisar här. Jag får ångest och lite smått panik varje gång vi går in genom den stora entrén. Jag är inte intresserad av olika sorters skruvar, pluggar, gångjärn, fogmassa och allt vad det finns. Trots att det är till vårt hus, finner jag denna typ av shopping fruktansvärd.
Jag blir som en gnällig sjuåring. Frågar hela tiden när vi är klara. Måste mutas med glass för att överhuvud taget följa med in. Jag svettas, fryser, blir törstig, är trött om vartannat.
För mig är shopping förenat med tjusiga tunikor, paljettprydda toppar, klänningar, kjolar. Eventuellt, nu då, små söta snickarbrallor och tuffa munkjackor i storlek 74.
Kanske är det likadant för min man, när han följer med på min shopping och i panik ser sig om efter pojkvänsstolen direkt innanför dörrarna. Från och med nu ska jag aldrig mer tvinga med dig honey. Jag ska inte bli sur när du inte vill springa och hämta fler storlekar bland galna reahungriga kvinnor. Jag ska inte gnälla när du inte kan förstå hur man kan kolla på nagellack i tre olika butiker på rad. Jag ska låta dig vänta utanför. Promise. 
Bra att det finns - men jag känner någon som kan liknas vid hat.
